Den trendiga pr-byrån Studio Total har knåpat ihop företagets orwellska
reklamkampanj som utgår ifrån ett påhittat sjukdomssyndrom. På annonserna
har modellerna anonymiserats, som vore de kriminella eller perverterade. Ett
av budskapen lyder: ”More-Syndrome. Fick mig att byta killar som T-shirts.”
Man hade lika gärna kunnat ställa upp ett antal alkoholister och bett dem
göra reklam för Systembolaget. Samma pr-konsulter som fick Gudrun Schyman
att bränna pengar under Almedalsveckan har alltså skapat en reklam som är
djupt kritisk mot reklamens effekt, men som ändå uppmanar oss att konsumera
mera.
Samma anti-effekt har uppstått kring den omtalade boken ”Carl XVI Gustaf – Den
motvillige monarken” som släpptes för dryga månaden sedan. I boken avslöjas
att Hans Kungliga Majestät har en minst sagt unken kvinnosyn. Damerna ska
helst anlända lagom till kaffet alternativt sitta med nakna under middagen
eller fnittra med i bubbelpoolen. Detta möjliggörs av ett mäktigt gäng
karlar – inofficiella hovleverantörer – som ständigt letar upp nya
festglada, och förhoppningsvis tysta, kvinnor.
Kungens reaktioner har varit besynnerliga, men effektiva. Han har vid ett
flertal gånger skämtat om boken och vid det här laget har debatten somnat
in. I går presenterade Expressen en opinionsundersökning som visade att
kungahusets stöd har ökat bland svenskarna.
Johan T Lindwall förklarar det med kungens hantering av skandalboken, han
visade ”en sida som svenska folket sällan har sett: Mänsklighet.”
Två veckor tidigare undrade Malin Ullgren i DN Kultur varför inte fler
kritiserade kungens grabbgäng ”som tillsammans värnar rätten att inte
betrakta kvinnor som människor”. Det finns två förklaringar. Dels har den
feministiska debatten svalnat. Dels betraktas kungen fortfarande som ”the
poor fellow”. När jag förra veckan intervjuade Thomas Sjöberg
(huvudförfattare till ”Den motvillige monarken”) på Studentafton i Lund,
upprepade han att kungen bör behandlas som en myndig person, alltså någon
man kan ställa krav på.
Ska man försöka förstå kungahusets starka ställning måste man inse att de
flesta betraktar kungen som en stackare, ett offer för mediernas drev. Hans
oförmåga att formulera sig verbalt blir ett skydd. De som kräver vettiga
svar av honom eller hovet förvandlas till mobbare eller nyviktorianska
moralister.
Den här kalla hösten verkar okunnighet vara en styrka. Annonskampanjer
uppmanar oss att dyrka vår inre köpdjävul till den grad att vi blir sjuka.
Och under Nobelmiddagen kommer bilden av kungen som en förebild – ja, den
finaste symbolen vi har för Sverige – att kablas ut över världen.
Nyfeodalismen har sällan varit starkare än nu.