Stolthet borde inte hindra eftertanke

Det är glädjande och viktigt att det blir debatt om våldet som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet. Min kritik mot antiapartheidrörelsen handlade inte om att den stödde ANC, utan att den hade en alltför okritisk hållning till det våld organisationen initierade och utövade mot andra svarta i landet under frigörelsen, och att den alltför okritiskt framhöll ANC:s sida av den komplicerade konflikten som den enda sanna.

Mikael Wiehe menade i sin artikel i lördags att jag genom att kritisera ANC, anklagar de förtryckta för våldet. Men, som Leif Norrman påpekar i sin bok ”Leva på gränsen”: ”Varför trodde man alltid att den förtryckte var god?” Och hur ska man agera när den förtryckte börjar förtrycka andra, ännu svagare individer för att nå sina mål?

För skrapar man på revolutionära floskler som ”Folkets Krig” och ”oregerliga kåkstäder”, upptäcker man att just detta skedde. ANC och UDF släpade in människor i en revolution med hot och våld, och tvingade dem till strejk och skolbojkotter. De kapade begravningar och gjorde dem till politiska spektakel. De höll massorna i schack med hjälp av necklaceavrättningar. Och nej, Dan Jönsson, ANC-ledningen kan inte anses ha tagit avstånd från denna bestraffningsmetod. Som Mikael Wiehe skrev omhuldades den av Winnie Mandela. Och även av Radio Freedom och publikationen Sechaba. Att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden är betydelselöst. Han var rörelsens galjonsfigur inför västvärldens samvetstyngda plånböcker.

En central punkt i debatten är synen på Inkatha. Jag kan inte se att det var den ondskefulla medlöparorganisation som ANC utmålade den som, utan en fullt legitim motståndsrörelse som samlade hundratusentals sydafrikaner. Det faktum att ”regimen och västliga intressen” såg den som en ”moderat kraft”, är inget som per automatik diskvalificerar den, som Dan Jönsson tycks utgå från.

Att den endast företrädde zuluernas intressen, som Öjevind Lång påstår, är också nonsens. 1976 var 40 procent av de hundratusen medlemmarna ickezulu.

Bakgrunden till maktkampen mellan organisationerna var att Inkatha var större och populärare än ANC. Helt naturligt, eftersom ANC hade varit förbjuden sedan 1960. Inkatha bildades med ANC:s gillande i början av 70-talet av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi, men rörelsens politik kom att skilja sig från ANC:s på två punkter: den förespråkade inte sanktioner mot Sydafrika, eftersom man ansåg att dessa i slutändan drabbade de svarta arbetarna och fördärvade ekonomin.

Eftersom rörelsen grundats på icke­våldsprinciper stödde den heller inte ANC:s väpnade kamp. Och ett krig mot den obesegrade Sydafrikanska armén skulle innebära orimliga förluster. Istället ville Buthelezi utnyttja den politiska plattform som han hade i egenskap av ledare för lokal­administrationen i KwaZulu och bekämpa systemet inifrån.

Det propagandakrig som inleddes mot Inkatha 1980 övergick 1984 i en väpnad konflikt i och med ANC:s Folkets Krig-kampanj, då man som vi tidigare läst kunde få ett brinnande bildäck runt halsen om man misstänktes vara Inkathasympatisör. Det brottsliga i detta var då att man tillhörde en större organisation än ANC, motsatte sig våld som politisk lösning och var emot sanktioner, kanske på grund av att man nyss blivit arbetslös. Under 80- och 90-talet lönnmördades dessutom 420 Inkathaledare – allt för att fördärva organisationens struktur.

När Folkets Krig-kampanjen väl var igång kunde man naturligtvis inte längre kalla Inkatha för en ickevåldsorganisation. Dess anhängare gjorde sig skyldiga till fruktansvärda dåd och landet var därmed inne i en blodig spiral av massakrer och vedergällningar. Och blev oregerligt, gunås ...

Dan Jönsson hävdar att Inkatha fick stöd av apartheidregimen i kampen mot ANC. Detta finns det dock inga bevis för. Bara ANC-propaganda som antiapartheidrörelsen upphöjde till sanning och som fortfarande skvalpar runt i det kollektiva medvetandet. Skandaler som Inkathagate, Boipatongmassakern och den militära utbildningen i Capriviremsan blir irrelevanta om man höjer blicken från pamfletterna och studerar faktiska förhållanden. Se till exempel Rian Malans artikel ”A Question of Spin” som visar hur ANC planterade bevis och manipulerade vittnen efter Boipatongmassakern 1992 för att få världen att tro att apartheidregimen var i maskopi med Inkatha. Artikeln finns i samlingen ”Resident Alien”.

Mikael Wiehe skriver att han är stolt över sitt arbete under denna tid. Det kan han fortsätta att vara. Och även Dan Jönsson och Öjevind Lång. Det var vikigt att lyfta fram apartheidsystemets grymheter.

Jag säger inte att antiapartheidrörelsen borde ha stött Inkatha istället. Bara att den borde ha bildat sig en självständig och framförallt ideologiskt oberoende uppfattning om vad Inkatha stod för och till vilket pris ANC utkämpade Folkets Krig. Att så inte skedde, framgår tydligt av Håkan Thörns bok och helgens artiklar.

Leif Norrman ringar in fenomenet i sin bok ”Leva på gränsen”: ”En solidaritet som utgår från vad man vill tro och som aldrig behöver se verkligheten i ögonen förvandlas till blind lojalitet.”

Tor Billgren
journalist