I. Mona som Peter Keating
Till Mona Sahlins starka sidor hör hennes exceptionella förmåga att
kommunicera. Hon beskrivs som en skicklig mediastrateg; förmågan att
leverera one-liners och talangen att skapa bilden av sig själv som folklig
och personlig ger pressen något att skriva om.
Lotta Gröning, författare till ”Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska
liv”, menar att Sahlins enorma vilja att nå makten är den främsta
förklaringen till framgångssagan Sahlin. Christer Isaksson som också skrivit
en Mona-biografi, ”I väntan på Mona Sahlin” nämner Monas intensiva närvaro i
mötet med väljare och medarbetare som ytterligare en framgångsfaktor. Mona
är en sån som ser andra människor – eller i alla fall får dem att känna sig
sedda.
Det är egenskaper hon delar med Peter Keating, den lömske strebern i Ayn Rands
”Urkällan”. Han är ärkefiende till hjälten Howard Roark, i allt hans
motsats: Roark styrs av en stark övertygelse, han är obekväm i sociala
sammanhang och hamnar alldeles för ofta i konflikt, både med människor och
med rådande ideal. Å andra sidan är han synnerligen originell och
talangfull. Både Roark och Keating är arkitekter, men medan Roark är
upptagen med att förverkliga sina visioner om moderna och funktionella hus
är Keating mest upptagen med att bygga sin karriär. Det går lysande – med
hjälp av sina sociala färdigheter och sin järnvilja att ta sig uppåt skaffar
han sig makt och inflytande på den största och finaste arkitektfirman.
Naturligtvis går det så småningom illa för Keating. Förr eller senare är det
upp till bevis och då inser omvärlden att kejsaren är naken. Roark, hjälten
som både kan och vill skapa på sina egna villkor, vinner både prinsessan och
kungariket, medan Keating försvinner med svansen mellan benen.
Sensmoralen är att det inte räcker med charm, rätt kontakter och ett välsmort
munläder. För att lyckas krävs visioner och övertygelse bortom viljan att
bli en vinnare. Sahlin anklagas ofta för att sakna just tydliga visioner.
Det räcker inte att citera Olof Palme. Det räcker inte att upprepa slagorden
rättvisa, jämlikhet och solidaritet om man inte samtidigt har en idé om hur
de slitna parollerna ska förverkligas. Charm och vanlig-tjej-image till
trots – frågan är hur väl rustad hon är för att klara av att synas i
sömmarna. Klarar hon av att komma tillbaka ännu en gång?
Ann Heberlein, doktor i etik
II. Mona som Anne på Grönkulla
I Erik Fichtelius intervjuserie ”Ordförande Persson” finns ett klipp då Mona
Sahlin utsetts till ny partiledare och tar emot blommor och applåder. ”Jag
är så glad, jag bara skuttade upp på scenen” säger hon och strålar med
ögonen. Veckorna efter utnämningen talade hon mest om vikten att vara
självkritisk inom partiet. Kontrasten mot Persson kunde inte vara större –
och att Mona skulle få ta på sig partiledarkavajen var ju för inte så länge
sedan ett otänkbart scenario. Den vetskapen verkar ständigt vandra vid
hennes sida: en stukad tacksamhet som ett filter över allt hon säger, som
ett budskap till oss om att hon inte glömt avbönen i kritvit blus efter
Tobleroneaffären.
Både ödmjukheten och villigheten att be om ursäkt – för att inte tala om alla
pikar om hennes hår – får mig att tänka på flickbokhjältinnornas
flickbokshjältinna: den föräldralösa Anne på Grönkulla som kommer till en by
på Prince Edward Island och skakar om tillvaron. Anne råkar supa ner sin
bästis Diana med fruktvin och hamnar ute i kylan, där hon tappert uthärdar
förlusten av sin vän och hånet från Dianas mor. När revanschen kommer – Anne
räddar livet på Dianas syster – känner hon inte minsta agg mot Dianas mor
utan blott tacksamhet över att åter få vandra arm i arm med sin bästis.
Den offentliga Mona känns ofta som Anne: ofta missförstådd men alltid lojal,
sällan stolt eller långsint. Åtminstone inte så det märks. Efter
Tobleroneaffären bidade hon sin tid i partiskuggan, och nu har belöningen
kommit. Fast till vilket pris? Och har inte det där identitetsbygget på
blygsamhet kommit till vägs ände? Monas prestigefattiga manér är säkert
delvis ett resultat av ett pr-maskineri kalibrerat utifrån svenskt
janteaktiga förutsättningar. Alltför sturska politik-er-egon är svårsmälta
för svenska väljarkåren, och säkert ännu mer om de sitter på en kvinna som
redan gjort bort sig. Frågan är vad som händer om hon vinner valet nästa år?
Hur problematiskt begreppet ”statsmannamässighet” än är, tror jag att Monas
flickaktiga mysighet snart måste få ett rejält tillskott av just den varan.
Anna Hellsten, medarbetare på kulturredaktionen
III. Mona som Sebastian Flyte
Jag ser Mona Sahlin och undrar hur man gör för att finna sin röst. Någon
kanske tror att jag menar hur hon ska tala tydligare i den politiska
offentligheten. Men jag tänker på den mer existentiella. Rösten som ett
uttryck för personligheten och individualiteten; för föreställningen vi har
att man behöver bli ”sig själv” och att det är först då rösten verkligen
bär.
Det är inte enkelt. Många brottas hela livet. Jag blir plågsamt berörd när jag
märker hur hennes lugg långsamt sjunker ner över ögonen, som ett räddande
filter mot omvärlden. Varför blir jag berörd? För att jag känner igen mig.
Vem minns inte hur Sebastian och Julia Flyte brottades med samma försök att
hitta sina röster i Evelyn Waughs roman ”Brideshead Revisited”? De flesta
har inte läst men sett den oförglömliga tv-serien från 1981, ”En förlorad
värld”, där syskonens liv: hela det aristokratiska England, slottet,
tjänarstaben, pengarna, maktsymbolerna långsamt gled sönder. De visste att
de aldrig kunde hitta sina röster inne i slottets alla rum. Bara i frihet
från det. I en annan värld med andra hus. Men hur tar man sig dit?
Slottet är berättelsens tysta huvudperson. Det tunga arvet. Ingen förblir
oberörd av dess tyngd. Sebastian går under efter det misslyckade försöket
att hitta sin plats som slagfärdig magnet, sedan spriten och flykten till
Nordafrika. Julia flyr också men återvänder, försonas med slottet
Bridesheads skuggor och kan inte riktigt slita sig loss.
Jag föreställer mig hur Mona Sahlin rör sig i liknande slottshallar, under
stränga porträtt av de män som fört arvet vidare: Hjalmar, Per-Albin, Olof,
Göran och andra uppfordrande män. Något har ofrånkomligen tagit slut även
här. Inte idéarvet – det har ju triumferat – men själva slottsväggarna och
rummen som parti och rörelse, som historia och myt. Socialdemokratin har
förvandlats till ett parti bland alla andra. Slottet har även här blivit en
anakronism som samtidigt måste ärvas och lämnas. Nyligen skrev Jan Eklund (i
Dagens Nyheter 17.4) att ”Brideshead är väl snarare ett tillstånd”, än en
specifik byggnad.
Mona Sahlin är den första socialdemokratiska partiledaren som tvingas finna
sin röst utanför det skyddande husets välansade ordning där hon växt upp.
Det låter enkelt, Fredrik Reinfeldt har ju gjort en liknande resa. Men
arbetarrörelsens hus är av helt annan natur. Det var existentiellt. Det var
som Brideshead. Det var en plats där man blev människa och fick sin röst
till skänks. Mona Sahlins försök, hennes strid att erövra en stark oberoende
personlighet, är en pionjärs. Hur gör man? Var finns manualen? Många kan
stjälpa, men ingen kan hjälpa henne. Hon är lika ensam som Sebastian Flyte.
Per Wirtén, chefredaktör för tidskriften Arena