Vad är det som finns i skogen?

”Do you dare enter the forest in the dark?” undrade performance artisten Jillian McDonald och utlovade ”undead in the night”. Det var många som vågade och ville tillbringa en timme i en kolmörk skog, omgiven av vampyrer och zombies. I grupper om åtta vandrade vi i bokskogen, med alla sinnen på helspänn. En timmes organiserad rädsla, trygg och kontrollerad, rädsla med tydlig riktning, i motsats till den där andra rädslan under ytan, den som Zygmunt Bauman beskriver i ”Flytande rädsla”. Det finns så många diffusa faror och hot. Det finns så mycket vi står maktlösa inför – klimatförändringar, finanskriser och resistenta bakterier. Vi lever i en tid som präglas av rädsla, rädsla för något som vi inte riktigt vet vad det är men som vi misstänker att vi inte kan kontrollera: ”Ett helt liv är numera en kamp, som troligen aldrig kan vinnas, mot farhågornas förlamande grepp och mot de äkta eller förmenta farorna som gör oss rädda”. Varken vitlök, silverkulor eller pålar genom hjärtat hjälper. Vampyrerna invaderar inte bara bokskogen utanför Svedala. De finns överallt, i böcker, filmer och tv-serier. John Ajvide Lindquists roman från 2004, ”Låt den rätte komma in” kan betecknas som början på den svenska vampyrtrenden. Oskar, bokens 12-åriga huvudperson, är ensam och mobbad när han träffar Eli. Hon, som visar sig vara en vampyr, kommer till hans räddning. Eli är en vampyr som fortfarande har mänskliga känslor och vänskapsrelationer till människor. Eli är en mänsklig vampyr. Precis som hjältevampyren i Stephanie Meyers omåttligt populära ”Twilight”-serie kämpar Eli mot sin blodtörst för att inte skada Oskar som är hennes vän. Twilightvampyren Edward stålsätter sig, trots att hans lust till blod aldrig varit större, för att inte skada Bella som han älskar. Och Louis, den sympatiske vampyren i Anne Rices böcker plågas så av det bestialiska i att suga blod att han ständigt befinner sig på randen till svält.

Kontroll och kamp är nyckelord. Eli, Edward och Louis tvingas kontrollera driften att suga blod för att inte förvandlas till monster. Priset för att kunna upprätthålla relationer till människor är hård disciplin och självkontroll. De mänskliga vampyrernas kval, deras ångest och utanförskap är lätt att identifiera sig med, och deras självkontroll är något beundransvärt. Anna Höglund, litteraturvetare, skriver i artikeln ”Den impotente vampyren? Vampyrer och sexualitet i den samtida vampyrromanen” att vampyrer ständigt har brutit tabun. I tidiga vampyrromaner var det sexuella tabun som bröts: vampyren erövrade, tog vad han ville ha och drog sedan vidare. Vampyren lät sig styras av sina lustar och begär, ointresserad av de sexuella normer som den västerländska kulturen omhuldat. Idag är det mindre intressant att bryta sexuella tabun (det finns kanske för få kvar). Ett område som däremot är omgärdat av tabun är mat. Inte äta för mycket eller för lite eller fel.

De hämningslösa vampyrerna, som Lestat i ”En vampyrs bekännelser”, dricker glupskt allt blod de kommer över. Deras omättliga hunger förstör och dödar, men den hämningslöse vampyren är en fullblodsegoist. De mänskliga vampyrerna, däremot, underkastar sig sträng självdisciplin. De slits mellan driften att frossa, men, som Louis, drabbas av ångest och självförakt när de ger efter. Parallellerna till ätstörningar är nästan övertydliga: den egna viljan och de egna behoven ska tuktas och undertryckas, allt för att behålla kontrollen över sin kropp och, i förlängningen, livet.

Vampyrerna som lever bland människor, som Bill Compton i HBO-serien ”True Blood” och Edward kämpar med ett ständigt utanförskap, och när de blir förälskade i människor drabbas de av fördomar och misstänksamhet. Vampyren får symbolisera de utstötta, samtidigt som vampyren är överlägsen sina belackare genom sin styrka och intelligens. Vampyren har något som många saknar och längtar efter i en tid där ensamhet och isolering breder ut sig: något de är beredda att offra allt för. Utanförskap och fara svetsar samman människor. När zombies förekommer i filmer är det i egenskapen av det yttre hot som stärker banden mellan de utsatta, som i ”I am Legend” och ”The living Dead”. I ”I am legend” förvandlas människor till hjärndöda, människoätande monster och Robert Neville tror att han är den enda överlevande människan. En dag möter han en kvinna och en pojke, och tillsammans med dem flyr han New York och finner en koloni människor. Där lever de, skyddade, och kan börja om på nytt, bygga upp mänskligheten från noll och kanske skapa en bättre värld den här gången.

Trots de stora skillnaderna mellan de sensuella och intelligenta vampyrerna och de motbjudande, hjärndöda zombierna tycks deras återkomst i samtida kultur handla om samma sak. Vi längtar efter kontroll och vi längtar efter gemenskap. Vampyrens disciplin och självkontroll, hans vilja att bekämpa sina egna drifter för kärlekens skull är något att beundra, medan zombien representerar det yttre – men mycket påtagliga – hot som skapar en stark gemenskap. Den analysen ger en sorglig bild av vår tid, en tid befolkad av rädda och ensamma människor.

Ann Heberlein, doktor i etik