En fuktig natt i Lagos i juli 1996 samlades min familj runt tv:n, alla
beväpnade med hopp: Nigeria mötte Argentina i OS-finalen i Atlanta. Vi skrek
– ”Go now, go go!”, ”Vad gör han?”, ”Kolla den dumbommen!” – och var tysta
om vartannat; vi hoppades och förtvivlade; och vi slungade förolämpningar på
igbo och på engelska mot den skallige domaren som vi var övertygade om hade
något emot Nigeria. Det stod 3–2 till Nigeria och det var ett par minuter
kvar att spela och jag kunde inte längre andas ordentligt. Jag ville
snabbspola tiden, kasta mig in i vår seger, för jag var rädd att ju längre
vi väntade, desto mindre troligt var det att den kom. Men den kom, segern.
Den skarpa visslan ljöd. Vi hade vunnit guld. Jag minns att jag kände mig
lätt, att jag kramade alla, skrattade, upprepade samma saker som alla andra
just sagt. Vi kramade grannar vi inte tyckte om. Vi bjöd på drinkar och
återupplevde matchen gång på gång. Från gatan hördes ljudet av biltutor, av
rop och sång. Den natten var en explosion av nationalism av ett speciellt
slag, en god, förlåtande, optimistisk nationalism. Vi glömde grannar som
stulit vår elektricitet och ledare som stulit våra oljepengar. Vi blev
alla, för en stund, nigerianer som bidragit till att övervinna världen.
Normalt bryr jag mig inte så mycket om vare sig fotboll eller
överdriven nationalism, men varje gång Nigeria spelar en viktig match
genomgår jag en förändring. Jag sparkar i luften. Jag skriker. Jag ber. Jag
försöker tvinga hela universum till att ge oss segern. Och idén om ett
”oss”, en kollektiv identitet, blir obestridlig. Ibland flyttas gränserna
för denna identitet, som under världsmästerskapen 2006 när Nigeria inte
kvalificerat sig. Under en intensiv dag, när Ghana spelade mot USA, blev jag
ghanan. Jag såg matchen med min bäste nigerianske vän Uju, och vi kramades
och dansade när Ghana till slut besegrade amerikanerna. ”En del av våra
pojkar började spela det här spelet utan ens skor på fötterna”, sa Uju
stolt. ”Våra pojkar” var, förstås, ghananerna.
Tack och lov kvalificerade sig Nigeria för årets VM. Idag ser jag matchen
mellan Nigeria och Grekland med den försiktiga optimism som är många
nigerianers grundinställning vad gäller landslaget. (Våra pojkar är bra,
brukar vi säga, men ledningen och organisationen är förskräckliga.) Jag
skulle naturligtvis bli förtjust om vi vann alla våra matcher men jag skulle
inte förtvivla om vi inte gjorde det, då skulle jag istället rikta mitt
hopp, fött ur en utvidgad nationalism, mot våra andra pojkar, från Ghana,
Elfenbenskusten, Kamerun och Sydafrika.
Fotbollsnationalismen är inte unik för nigerianer eller afrikaner,
tvärtom är själva idén med landskamper baserad på en premiss av nationell
identitet. Men det som kanske skiljer Afrika nedanför Sahara är att
fotbollssegrarna bjuder en annars ovanlig möjlighet till att känna
oförfalskad stolthet. Denna stolthets sjaskiga natur gör den speciell. Vår
fotbollsnationalism symboliserar en renande, om än flyktig, adressering av
historiskt och politiskt missnöje. Det är en grund att stå på och säga att
vi kanske inte är med i G8 som bestämmer världens öde, vi kanske befinner
oss i botten av alla hälso-, myndighets- och ekonomiindex, våra
institutioner och vår infrastruktur kanske är i förfall, men hey, vi vann på
bara vår talang och vårt mod. Och många av pojkarna började spela utan ens
skor på fötterna. Tänk vad vi kunde åstadkomma om vi alla hade skor –
bokstavligen och metaforiskt – från början.
Chimamanda Ngozi Adichie
Nigeriansk författare, född 1977, fick ett stort genombrott med "En
halv gul sol". Hennes romandebut "Lila Hibiskus" kom i svensk
översättning i maj i år.
Översättning: Patrik Svensson