Siri Hustvedt berättar att hon som New York-författare ofta får frågan hur
hennes skrivande förändrats sedan 9/11-attentatet. ”Inte alls”, blir hennes
något provocerande svar – om en händelse som förväntas ha gjort avtryck i
varje amerikansk samtidsförfattares verk och verklighet – ”jag har alltid
vetat att något sådant skulle kunna ske”. Kan låta krasst. Eller snarare som
ett tecken på en människa med känslig radar. Hög mental katastrofberedskap –
där har vi i så fall någonting gemensamt, även om jag för egen del sällan
får de katastrofer jag förväntar mig, utan istället helt andra.
160 författare från 40 länder samlade under sex dagar. Den årliga
PEN-festivalen har just avlöpt i New York. Årets tema ”Evolution/Revolution”
sammanfaller med uppmärksammandet av flera viktiga historiska händelser:
etthundrafemtio år sedan Darwin kom med sin evolutionslära, ett halvt sekel
sedan revolutionen på Kuba, och tjugo avgörande år sedan Berlinmurens fall.
Frågorna som söker svar är många: finns det utveckling utan revolution, finns
det revolution utan våld, och – vad är våld, egentligen? Åsiktsmonopol.
Tortyr med elkablar. Rädsla. Ja, rädslan är i sig själv ett slags våld. Ett
tyst våld under ytan som styr oss på olika plan.
Enligt president Roosevelt var ”fear itself” det enda vi verkligen borde
frukta. Jag skyndar mellan paneldiskussionerna samtidigt som det i stan
sprids en oro för ett ännu inte kartlagt influensavirus. Flera skolor hålls
stängda i New York sedan nya smittfall upptäckts. Ingen kunde veta hur akut
ämnet rädsla skulle komma att bli här, när temat ”fear itself” sattes på en
av paneldiskussionerna.
Ignorance is bliss, okunskap är en välsignelse. Men är det något
författare inte kan tillåta sig är det ju just okunskap, eller
ouppmärksamhet. Pakistanskfödde Nadeem Aslam, vars nya roman utspelas i
Afghanistan, tillhör de av nödtvång politiskt medvetna. Familjen tvingades
lämna hemlandet då Nadeem var fjorton år på grund av faderns kommunistiska
övertygelse.
I jämförelse med författare som honom, eller Khet Mar från Burma eller
Domenico Starnone från maffians Neapel, som alla ingår i panelen som
diskuterar det politiska i att över huvud taget fatta pennan, kan jag känna
mig ohjälpligt okunnig.
Så gott det går försöker jag kompensera min okunskap med uppmärksamhet. ”The
thing is”, svarar Nadeem Aslam lågmält, ”på många håll här i väst kan man ju
leva sitt liv utan att bry sig om politik. Där jag kommer ifrån är det en
omöjlighet. Till synes grå beslut fattade grå dagar av grå män i
västvärlden, resulterar i en verklighet som innefattar tortyr med elkablar
någon annanstans i världen.”
Khet Mar instämmer, hennes närmsta vän, förebild för en av hennes litterära
huvudpersoner, avtjänar nu ett 65-årigt fängelsestraff i Burma. Själv lever
hon i exil på City of Asylum i Pittsburgh, en fristad för författare hotade
av förföljelse, fängelse eller till och med avrättning för sin skrivande
verksamhet i hemlandet. Ignorance is bliss. En välsignelse förunnat de få.
Anne Swärd, författare