Erica Falck äter dumlekolor, skriver biografier och drömmer om att få
Augustpriset. Sådär i förbifarten löser hon en och annan mordgåta också.
Falck är hjältinnan i Camilla Läckbergs bästsäljande deckare och i den femte
boken, ”Tyskungen”, börjar den fiktiva författaren längta efter erkännande i
form av ett prestigefullt litterärt pris. ”Tyskungen” kom samma år som Nicke
Lilltroll-kriget rasade mellan deckardrottningarna och en handfull äldre
manliga författare. Björn Ranelid snackade skit om Liza Marklund, Ernst
Brunner hävde ur sig att ”kvinnliga deckarförfattare är som skarvar som
skitar ner”. Argast av alla var Leif GW Persson – det var han som sade att
”Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar”.
Läckbergs böcker säljs i enorma upplagor och hon har blivit belönad med
”Folkets litteraturpris”. Något annat litterärt erkännande har hon inte fått
– tvärtom används hennes böcker ofta som exempel på dålig litteratur. Man
skulle ju kunna tänka sig att Läckberg är nöjd med miljonerna och folkets
kärlek, men nej: Visst går det att spåra i alla fall lite bitterhet i den
där drömmen Läckberg låter Erica Falck bli språkrör för.
Riktigt bitter, faktiskt så bitter att det nästan svider i ögonen när man
läser, är Stella Friberg, huvudperson i Kajsa Ingemarssons senaste bok ”Bara
vanligt vatten”. Stella Friberg är bestsellerförfattare och har enligt
baksidestexten ”allt en kvinna kan drömma om” utom, just det, kultursidornas
gunst.
Stella Fribergs böcker har gjort henne till mångmiljonär, översatts till
tjugosju språk och är på väg att filmas i Hollywood (med Keira Knightley i
huvudrollen!).
Trots dessa framgångar är Friberg sur och missnöjd. Hon hatar sina
kritikerhyllade författarkollegor, i synnerhet den minimalistiska poeten
Nadia Kaszymka, Hans Jörgen Wittelman som får lyriska tvåsidiga recensioner
och sysslar med formexperiment samt den Augustnominerade Håkan Claesson.
Kaszymka, Wittelman och Claesson ligger på samma förlag som Friberg men är
inte i närheten av att sälja de mängder hon säljer. Fribergs hånade men
bästsäljande böcker är i själva verket förutsättningen för att förlaget ska
ha råd att ge ut exempelvis Kaszymkas minimalism som säljer i några hundra
exemplar. I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten
henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek?
Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en
sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.
Jag kan inte låta bli att fundera över var all denna bitterhet kommer ifrån.
Bitterhet betraktas av en del filosofer, exempelvis Lynne McFall och Anne C
Minas, som en berättigad och sund känsla i relation till en kränkning.
McFall beskriver bitterhet som en berättigad reaktion då viktiga och rimliga
förhoppningar går om intet. Många är de författare som drömmer om Augustpris
och goda recensioner, men frågan är om en författare som Stella Friberg har
rimliga skäl att hoppas på dylikt.
Frågan är också varför de författare som lyckas bli miljonärer på sina
folkkära alster inte är nöjda med det. Att skriva så att hundratusentals
människor förstår och uppskattar det är sannerligen inte lätt. Det är ett
hantverk som få behärskar – varför inte nöja sig med att vara bra, bland de
bästa, på det? Varför är det så viktigt att få en liten grupps –
kulturelitens – gillande när betydligt fler människor gillar det man
producerar?
En hyfsat vanlig uppfattning, företrädd av exempelvis A J Ayer, är att alla
värdeomdömen, också estetiska, bara ger uttryck för subjektiva responser.
Vad är det som säger att Johan Lundbergs (eller, helt obegripligt, Leif GW
Perssons) subjektiva respons är sannare, eller viktigare, än läsaren Eva
Janssons lika subjektiva respons? Bestsellerförfattarna borde väl glädjas åt
folkets kärlek mer än de retar sig på kritikernas likgiltighet och avundas
andra författares fina recen-sioner i fina tidningar. Är inte
bestsellerförfattarnas längtan efter kulturell bekräftelse i själva verket
uttryck för ett förakt för de egna läsarna?
R G Collingwood skiljer mellan god underhållning och god konst: God
underhållning kännetecknas av att den skänker snabb tillfredställelse i det
sammanhang den är skapad för, som Läckbergs och Ingemarssons böcker.
Collingwoods definition av god konst innefattar bland annat idén om att det
krävs större ansträngning för att tillgodogöra sig dess kvaliteter. Många
kan uppskatta deckare men få Cartarescu (eller något annat, enligt Eva
Janssons uppfattning, lika obegripligt). För att förstå god litteratur krävs
alltså kunskap, bildning och erfarenhet av annan god litteratur.
Det som retar upp både folk och fä är att uppfattningar som Collingwoods är
elitistiska och avfärdar tämligen mycket som lättviktig underhållning. Förra
året rasade flera kulturdebatter som tangerade temat – det var högt och lågt
och kulturkonservatism kontra kulturradikalism. Intressant nog, med tanke på
att kulturskribenter faktiskt förtjänar sitt levebröd på att fälla estetiska
omdömen, sällade sig en stor skara till Eva Jansson--lägret. En kort
sammanfattning av Eva Jansson-kramarnas idé om estetik är ungefär att allt
är subjektivt och att det inte finns några objektiva värden. Det är lite som
med Systembolaget: man strävar helt enkelt efter att avskaffa sig själv.
I Hugo A Meynells definition av god konst ingår också verkets förmåga att
skänka tillfredställelse, med tillägget att denna tillfredställelse bör
bidra till utövande och utvidgning av medvetandet. Det är möjligt att jag
inte ansträngt mig tillräckligt mycket, men Kajsa Ingemarssons nya bok
lämnar mig uttråkad och oberörd. Det var länge sedan jag läste något så
förutsägbart (kvinnan som har allt men ändå är olycklig och missnöjd möter
mannen av folket som hon först avskyr men sen, ja ni fattar).
För att uppleva den tillfredställelse som Meynell talar om av Ingemarssons
färska bok krävs, precis som Stella Friberg i boken uttrycker det,
”fantasilöshet som ett konstant tillstånd”.
Ann Heberlein, doktor i etik