Att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter fick motta stora
journalistpriset i kategorin ”Årets förnyare” för twitterkampanjen
#prataomdet är symptomatiskt på flera sätt. För det första är det ett
övertydligt bevis på en navelskådande och självupptagen mediekultur. Den där
myten om att #prataomdet pratades det om överallt – i hela världen! – tål
att synas i sömmarna. Ja, det twittrades. Ja, det diskuterades på
kultursidorna. Sannolikt surrade det också på krogarna och i lägenheterna
runt Medborgarplatsen och Mariatorget, men sen då?
Sedan kampanjen lanserades har jag tagit upp den flera gånger i
föreläsningssalen (jag råkar undervisa i sexualetik) och kan konstatera att
#prataomdet tycks ha gått mina studenter spårlöst förbi. I en artikelserie
om ”sex i gråzonen” (DN) dristade sig reportern till att fråga folk på stan
vad #prataomdet hade betytt för dem. Ingen av de tillfrågade hade,
tragikomiskt nog, hört talas om kampanjen. De tyckte i och för sig att det
lät intressant och bra och viktigt (det tycker för övrigt mina studenter
också). Att huvudstadens medieelit med hangarounds pratar om det
är alltså inte samma sak som att alla pratar om det.
Det finns en övertro på sociala medier och sociala mediers makt
som gör att profeterna och deras lärjungar är blinda för både klass och
etnicitet. Twittrandet är i stor utsträckning ett vitt medelklassfenomen,
sånt som folk med fria yrken och flexibla arbetstider kan roa sig med,
människor som kan briljera verbalt och klara av att säga något fiffigt och
spirituellt på 140 tecken. Det är människor med ordet i sin makt som
dominerar sociala medier, precis som i etermedia och papperstidningar. Det
är de som kan roa och oroa som blir uppmärksammade och följda, not
the averege Svensson från Staffanstorp. Så jävla demokratiskt är inte
nätet heller – jo alla får vara med, men hur många blir lästa? Och hur
många, utanför en ganska snäv krets av urban medelklass, läser?
Vidare bekräftar den mediala uppmärksamheten kring #prataomdet
följande dystra sanning: det enklaste och mest pålitliga sättet för en (ung)
kvinna att få uppmärksamhet är att sära på benen. Visa könet, kvinna, så ska
du se att du blir bekräftad och sedd. Det är nämligen sånt kvinnor gör.
Kvinnor förväntas intressera sig för mjuka ämnen, det intima, relationella.
Sex, mens, graviditeter, killar och sånt. Så fruktansvärt tröttsamt att
kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas. Ja. Bra.
Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen.
Min största invändning handlar dock om kampanjen som sådan,
och då talar jag inte om formen utan om innehållet. Samma gamla trötta
föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet reproducerades som
vanligt. Kvinnans sexualitet konstruerades som ömtålig, vacklande och hotad
medan mannen, naturligtvis, beskrevs som ett frustande och emotionellt
handikappat odjur. Med stigande förvåning läste jag bekännelserna om ”sex i
gråzonen” och undrade vad som hänt sen jag själv var tjugo år, ung och
sexuellt oerfaren. När blev det så svårt? Med risk för att låta brutal menar
jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om –
missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell
erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi
missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid
köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste
vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte
att bli missförstådd.
Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns
pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med
våldtäkt. Det är, måste jag säga, kränkande mot alla de kvinnor som i likhet
med mig själv blivit våldtagna. Skillnaden mellan att vakna av att mannen
man gått hem med och haft sex med under natten smeker ens kön och att bli
fasthållen, tvingad, utsatt för våld och brutalt penetrerad är enorm. Den
skillnaden tror jag ändå att vi måste respektera. Alla katter är inte grå.
Jag tolkar #prataomdetsom ännu ett utslag av den nymoralism som härjat
vårt land i några år. Det handlar om gränser, om att hålla på sig, om att
normera vad som är rätt och fel, tillåtet och otillåtet, moraliskt och
omoraliskt. Kanske borde någon utanför sexspalterna också drista sig till
att uppmärksamma att sex är en källa till glädje? Också kvinnans sexualitet
kan vara lustfylld och oproblematisk. Faktiskt.
Ann Heberlein