Han har rätt. Sida upp och sida ner läser jag, mer än 700 sidor, och blir
övertygad om att Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer” (Bokförlaget Atlas) har
rätt: hatet mot muslimer har institutionaliserats och normaliserats i
Europa. Hans briljanta, men likaledes raljanta, redogörelse över
islamofobiska uttryck går det inte att värja sig emot.
Men. Självklart måste det komma ett ”men”. En invändning, ett
problematiserande över det som verkar så elegant och övertydligt. För mig är
invändningen att Malms förklaring till islamofobi är tautologisk: väst hatar
muslimer på grund av att de är muslimer. Det förklarar faktiskt ingenting
alls. Men just denna invändning ger mig genast ett problem. Genom att hävda
att det finns komplicerade orsaker till att många ”hatar” muslimer, eller
snarare känner rädsla och tveksamhet inför, öppnar jag dörrar för att
legitimera hatet och skylla på offret. Att säga: ”Muslimer förtjänar vårt
hat; det finns orsaker till hatet.”
Jag diskuterade nyligen antisemitismen bland araber i Malmö (Sydsvenskan
07.05). Varför växer den? Räcker det med att svara: ”Därför att araber hatar
judar, för att de är judar.” Behövs det inte en problematisering och en
kontextualisering? Spelar inte Israels politik och ockupation en viktig
roll? Analogt med ovan resonemang, skulle jag då ha sagt att judar förtjänar
antisemitism. Det säger jag inte, men på samma sätt menar jag att Malm inte
problematiserar islamofobin i grunden: Vad handlar den om? Varför finns den?
Vilka känslor väcker islam? Varför? Hat är en ren och enkel känsla, men
ganska ovanlig skulle jag vilja påstå, men just den känslan passar bra in i
Malms svart-vita beskrivning av islamofobi.
Olika aktörer talar utifrån samma position i Malms enkla analys – hatet mot
muslimer förenar dem alla. Det blir problematiskt när Sverigedemokrater och
exempelvis liberala muslimska kvinnor klumpas ihop, något som Per Svensson
påpekade i sin recension den 2 april. När Malm ger sig på kvinnor som
kritiserar islam blir även genusperspektivet intressant.
Malm redogör utförligt för Ayaan Hirsi Alis ”hat” mot islam, madonnan bland de
liberala ateisterna, som han kallar henne. Han ondgör sig över hur hon fått
tillgång till de fina salongerna, när hon säger det alla vill höra men ingen
västerlänning kan säga: Att islam är roten till allt ont. I en enda
paragraf, ett fåtal rader bara, innan han dissekerar henne fullständigt,
skriver han svepande om hennes uppväxt som ”högst reellt lidande, utan
tvekan” (s. 155). Men hennes lidande förblir ointressant för honom, han
återvänder aldrig till hur hennes bakgrund format hennes uppfattning om
muslimer. Hennes erfarenheter är irrelevanta när han driver sin tes. Men det
är ju precis det de inte är!
Här blir nämligen Malm en kolonial vit herre som säger åt muslimska kvinnor
hur det ska vara. Deras åsikter är ingenting värda om de väljer att
formulera sin kritik i västerlandets ideologiska ramverk. Då blir de också
islamofober, som så många andra. Detta blir som tydligast när han kritiserar
den iranska författarinnan Azar Nafasis självbiografiska bok ”Att läsa
Lolita i Teheran”. Malm ironiserar föraktfullt över att hon upplever frihet
när hon läser västerländska böcker. Varför läser hon inte iranska
författare?, undrar Malm irriterat. Muslimska kvinnor får bara formulera sin
frihetslängtan inom islams ramar, enligt denna nykoloniala attityd. Muslimsk
feminism, denna ”det möjligas konst”, går bra för Malm, men de muslimska
kvinnor som artikulerar sig med västerländska politiska eller kulturella
förtecken avfärdas. De är kompradorer i tjänst för att underlätta västs
dominans (s. 207).
Slöjfrågan i Europa tolkas som ännu ett uttryck för islamofobi av Malm. Han
refererar till forskare som menar att slöjan provocerar den västerländska
mannen och ger kvinnan övertaget när hon kan betrakta, utan att låta sig
betraktas. Slöjan symboliserar en kropp som inte låtit sig koloniseras och
därför blir det ett västerländskt maktprojekt att avslöja den muslimska
kvinnan. Jag känner igen argumenten från min tid som beslöjad muslimsk
aktivist och feminist; de är inte nya i sammanhanget.
Nu är det ju så att den muslimska kvinnan inte bara skyler sin kropp från
västerländska män, utan även för muslimska män. Segregationen mellan könen
är grunden i islams genusrelationer. Slöjan kan ha många innebörder för de
som bär den, men det finns ett otal muslimska kvinnor som vittnat om hur
slöjan gör att de måste ta ansvar för männens sexuella drifter.
Kvinnors kroppar associeras till skam. En kvinna som inte döljer sig saknar
självrespekt i många muslimska mäns ögon, och blir därför sexuellt
tillgänglig. Dessa kvinnors upplevelser finns inte med i Malms beskrivning,
kanske för att de redan är välrepresenterade i väst. Slöjan kan tolkas som
en aspekt av ett heteronormativt, patriarkalt komplex, och det är detta som
vill bekämpas av liberaler i väst. Jag tror åtminstone att
slöjdiskussionerna handlar i mångt och mycket om välvilliga försök att
stävja det religiösa kvinnoförtrycket, än ren och skär islamofobi.
Richard Herold, förlagschef på Atlas, har kallat Malms bok ”årets viktigaste
bok”; till och med den viktigaste på hela decenniet (Newsmill 03.04). Jag
tror inte det, tyvärr. Malms bok kommer att bidra till ett annat, nästan
värre fenomen än islamofobi: Tystnaden kring islam och muslimer i
samhällsdebatt och kultur. Är man hatad finns man åtminstone, men förtigs
man upphör man att existera. Malms malande monolog bidrar visserligen till
uppmärksamhet kring hur olika aktörer talar om muslimer, vilket är lovvärt.
Men med sin envisa ensidighet med muslimer som hatoffer och västerlänningen
som onda förövare, kan boken bidra till att öka tystnaden om islam. Det vore
sorgligt.
Pernilla Ouis, biträdande lektor och forskare Hälsa och samhälle,
Malmö högskola