Först var det filmen "The Queen", nu är det "The King's Speech". Och inte nog
med det: därtill finns Alan Bennetts lilla roman "The Uncommon Reader" som
på svenska fått titeln "Drottningen vänder blad" och som handlar om hur det
går när Elisabeth av England börjar läsa skönlitteratur.
Det är inte orimligt att ana en trend men vad handlar trenden i så fall om?
Den handlar, uppfattar jag, om ett nytt sätt att belysa frågor som är
brännande aktuella idag, nämligen förhållandet mellan privat och offentligt
och mellan tradition och modernitet.
Alla har vi roller att spela och om roller och rollspel talas det mycket idag
men till skillnad från de flesta av oss har både Bertie – först hertig av
York, sedan kung George VI – och hans dotter, den nuvarande drottningen,
tilldelats roller som de ingalunda själva har valt. Tidigt i "The King's
Speech" påpekar Berties far, gamle George V, att tiderna förändrats och att
man nu förväntar sig en ny synlighet av kungafamiljen. Den stammande Bertie
möter som bekant sitt livs utmaning när han ska samla nationen genom att
hålla tal i radio, drottning Elisabet möter sin nära sextio år senare när
hennes premiärminister, Tony Blair, vid prinsessan Dianas plötsliga död
låter henne förstå att folkviljan nu kräver att hon ska visa både sorg och
skuldmedvetenhet.
Av de två filmerna må det vara "The King's Speech" som har blivit mångfaldigt
Oscar-belönad men frågan är om inte "The Queen" egentligen är intressantare.
"The King's Speech" stryker biografbesökarna medhårs med sitt typiskt
moderna budskap om värdet av känslomässig utlevelse: Bertie har vuxit upp
hämmad och förtryckt men tack vare sin okonventionelle terapeut kommer han
äntligen loss och blir inte bara en hyfsad talare utan också – är det tänkt
att vi ska förstå – en friare och lyckligare människa.
I "The Queen" framstår drottning Elisabeth först som en smått löjlig gestalt
som helt och hållet är i otakt med sin tid men under filmens gång vinner hon
inte bara sin nog så manipulative premiärministers utan också filmpublikens
sympati. Det handlar ingalunda bara om att man tycker synd om henne, det
handlar framförallt om att man börjar respektera hennes integritet. På
premiärministerns regianvisningar reagerar hon klarsynt när hon frågar om
det som förväntas är "ödmjukhet eller förödmjukelse". Hon vägrar inte bara
att spela upp känslor hon inte har, hon vägrar överhuvudtaget att
marknadsföra sig, att försöka köpa popularitet genom att "bjuda på sig
själv".
Genom att hålla fast vid forna tiders dygder som behärskning och värdighet
ter hon sig betydligt mer provokativ än den Bertie som under sin terapeuts
ledning ropar ut fula ord, ja, rentav mer provokativ än sitt alter ego i
Bennett roman som till slut meddelar sin bestörta regering att hon abdikerar
för att kunna skriva en samhällskritisk bok.
Merete Mazzarella
författare och litteraturvetare