Maria Svensson har med lust i attacken undgått nostalgins grynnor och
förankrat sina landskap mitt i samtiden, skriver Thomas Millroth
Maria Svensson målar landskap. Utanför konsthallen glittrar Skälderviken i
färgdramatik. Också Svensson laddar paletten med höga färger.
Men till skillnad från när jag ser traditionellt måleri kan jag inte dröja i
meditativ försjunkenhet. Först slår bilderna emot mig för att sedan dra sig
tillbaka. Det expressiva bjuder in. Men bilderna har många aspekter, därför
att de saknar egentlig blickpunkt. De bygger på biteman, som alla kräver min
uppmärksamhet. Penseldragens energi fascinerar lika mycket som sättet att
skapa rum och överraskning i målningarna på akrylglas. Färg skymtar disigt
igenom, den blanka hårda ytan förhöjer spåren av den mjuka penseln. Jag
lockas in i färgernas minsta former. Landskapen är mer laddade av otåliga
detaljers energi än de är synteser.
Svensson arbetar medvetet med stilkrockar. Färgdramatiken stegras och stärks
med inslagen av abstrakt geometri. Krascherna blir nästan hörbara: som ett
trumsolo, där vibrerande mässing slår mot polyfona rytmer på spända skinn.
De uppskruvade färg-form-ackorden ekar också av snabbheten i graffiti eller
gaturummets designade ytor, vilket ju är olika aspekter på sinnlig
ögonblicklighet. Den traditionella försjunkenheten försvinner i ett slags
feber. In kommer extasens lätthet i splittrade snabba bildklipp, där varje
bit laddas maximalt.
Maria Svensson har med lust i attacken undgått nostalgins grynnor och
förankrat sina landskap mitt i samtiden.
Thomas Millroth, författare och konstkritiker
Utställning
Maria Svensson
”Red Parallells”, Skärets konsthall, t o m 23.8.