Jag laddade ner den för en vecka sedan, jag och tusentals andra: applikationen Fat Booth. Det är ett mobilprogram som, enkelt uttryckt, fettretuscherar dig. Man tar en ansiktsbild med mobilkameran, drar markörer för ögon, mun och haka till rätt ställen, trycker på start. Fem sekunder, och en glad animerad hamburgare som säger ”yummy yummy” senare, tittar en markant uppsvälld version av dig själv tillbaka.
Fat Booth kan ses som ett långfinger åt samtidssjukan att ta snyggbilder av sig själv med mobilkameran medan man låtsas vara helt omedveten om att man just tagit snyggbilder av sig själv med mobilkameran. (Titta på dina vänners profilbilder på Facebook om du inte förstår vad jag menar med snyggbilder.) Det kan ses som själva antitesen till Hipstamatic, ett annat mobilprogram som lägger ett disigt retrofilter över motiven och får en papperskorg på Lundavägen att se själfull ut. Men Fat Booth sätter också fingret på en av den moderna människans största fasor, bortsett från död och olycka förstås: rädslan för att bli riktigt tjock. Och den där personen vi är så rädda för att förvandlas till möter oss i displayen efter bara ett ögonblick. Samma blick, samma leende, bara större kinder.
Övervikt verkar vara lika fascinerande som sexmissbruk, och den som väger mer än vad normer och BMI-index stipulerar förutsätts ofta vara olycklig.
Är det en offentlig person ska hon eller han helst skämmas också. Whitney Houstons viktuppgång tröskades runt rejält när hon spelade i Norden i juni, den amerikanska sångerskan Jessica Simpsons storlek har varit populärkulturellt sprängstoff ända sedan hon visade sig i ett par jeans med hög midja i fjol, och Britney Spears exmake Kevin Federline gjorde en så väldokumenterad viktuppgång att han fick kändisbanta i tv.
För någon vecka sen såg jag ett avsnitt av TV3-programmet ”Generation Fett” där en storögd programledare umgicks ett dygn med två amerikanska, överviktiga bröder. Bröderna är berömda, framgångsrika och till synes nöjda med tillvaron. Ändå låg insinuationen under ytan: är ni inte lite ledsna ändå, liksom begränsade? Kan man verkligen se ut som ni och ändå vara glad?
Fat Booth vänder förvisso snyggt på resonemanget och använder samma flåshurtigt peppande retorik som syns i annonser för bantningspreparat. ”Är du trött på dieter? Bli tjock på direkten med Fat Booth!” står det i presentationstexten. Sen höjer man ett varnande finger: ”Fat Booth garanterar inte att resultatet överrensstämmer med den verkliga förtjockningsprocessen”. Fast verkligt normbrytande är den förstås inte – syftet är att man ska förfasa sig och skratta. Samma företag har gjort succé med Aging Booth, en applikation som gör dig rynkig och fläckig.
Själv väntar jag, sannolikt förgäves, på en applikation som skalar bort kilon och får oss att frukta och fnissa åt avmagrandet.