Larmet går!

Jag kommer så väl ihåg honom, lantbrukaren på Bjärehalvön som en aning besvärat tittade in i tv-kameran. Det handlade om ett livsmedelslarm som varit huvudnyhet i alla medier just i juletid för sju år sedan. Det handlade om kadmium i potatis, och särskilt då i bintje.

Någon som minns? Nä, tänkte väl det. Kanske förutom potatisodlarna då, som blev sittande med osålda lager för 140 miljoner kronor.

Lantbrukaren påpekade det som var en etablerad vetenskaplig sanning, att kadmiumhalten i bintjen relativt sett var försumbar. Att ätandet av en portion lever motsvarade att proppa i sig tio kilo potatis. Eller att ett kilo skogschampinjoner motsvarade drygt 300 kilo Bjärebintje. För att inte tala om en livsfarlig krabba från Västkusten.

Så klingade oron av, medierna grävde på annat håll än i den skånska myllan och när rapporterna kom om att larmet baserats på felaktiga premisser var ingen längre intresserad.

Antalet livsmedelslarm som utfärdas av EU:s organ för livsmedelskontroll RASFF har mer än tiodubblats sedan millennieskiftet. Från den seglivade akrylamiden till den senaste köttfärsskandalen via fågelflunsan. För en vanlig nyhetskonsument ligger det ibland nära till hands att tro att det är lika farligt att äta som att låta bli.

Frågan är om det beror på att maten verkligen har blivit farligare eller på att undersökningsmetoder har förfinats och nu upptäcker sådant som vi tidigare levde i lycklig ovisshet om. Eller om det snarare är så att larm har blivit en allt vanligare del av mediernas vardag, där eftertanke och faktakoll får vika för snabba sanningar. En larm- och drevkultur som vi nervöst och gärna köper – för skulle det inte sälja, skulle det inte heller stå på löpsedlarna.

Nu måste jag förtydliga mig innan någon börjar protestera. Jag vill varken ha akrylamid eller kadmium i maten, och definitivt inte gammal köttfärs. Men det som kritiseras här är själva alarmismen, helt enkelt att överdriva ett problem eller, som i köttfärsfallet, dra generella slutsatser av enskilda händelser. Men ingen rök utan eld, tänker du kanske.

Michael Dahlén, docent i konsumentbeteende på Handelshögskolan i Stockholm, ansåg i DN förra året (1.3 2006) att medierna i stort sett var sakliga i sin rapportering om livsmedelslarm, men att själva mängden artiklar och tv-inslag var den kritiska faktorn: vi är obenägna att ta några som helst risker, hur osannolika de än är, och inför själva mängden av rapportering om något som kanske inte ens framställs som särskilt oroväckande, väljer vi att ta det säkra före det osäkra. Så gör även myndigheter: Livsmedelsverket, eller vilket verk det nu är, har som uppgift att minimera riskerna, inte att göra rimlighetsbedömningar.

Kanske är vi svenskar särskilt utsatta för denna yttre påverkan, om man ska tro psykiatern David Eberhard, som med boken ”I trygghetsnarkomanernas land” ger sig på svenskarnas ängsliga världsbild, formad av välmenande myndigheter och experter.

Det är svårt att skylla allt på medierna. När det gäller just mat, och kostrekommendationer, verkar experter ha särskilt svårt att förstå sitt eget inflytande. Ta bara en sådan sak som att vara gravid. Få vågar väl avvika från Livsmedelsverkets rekommendationer när det gäller ett ofött barns framtida väl och ve. Men sällan tycks rekommendationerna åtföljas av någon riskvärdering som skulle göra det möjligt för individen att själv ta hänsyn till om det egna välbefinnandet eller bara en sådan sak som en varierad diet, kanske skulle göra det värt den statistiskt obefintliga risken som det innebär att dricka ett glas vin, äta en fransk ost eller peta i sig en bit sushi. Eller, hemska tanke, en strömming från den förgiftade Östersjön.

I takt med tekniska landvinningar blir kontrollen av livsmedel allt bättre, och när forskningen flyttas fram ökar också uppmärksamheten på allt som kan vara skadligt.

Det paradoxala är att det förmodligen aldrig har funnits säkrare mat på svenska bord än i dag, oavsett om äpplet kommer från Europa eller andra sidan jordklotet. Det är lätt att förlora perspektivet. Men faktum kvarstår – det är numera självklart att det inte finns farliga mögelsvampar i spannmålen, eller tbc i mjölken, och inte heller trikiner i fläsket, som när min farmor var ung bondhustru på den skånska slätten och förberedde slakten av julegrisen efter att för hand ha skrubbat mjölkkannorna.

Men trots vår rädsla går utvecklingen mot en återgång till det vi uppfattar som naturligt, ekologiskt, Kravmärkt. Utan att vi stannar upp och reflekterar över att det är lika naturligt med faror.

När vi väljer ekologiska alternativ och vill ha opastöriserad mjölk i osten, är det i själva verket en återgång till en romantiserad bondeidyll som inte har något att göra med säkerhet – fortfarande är bevisen för att det skulle vara säkrare, eller nyttigare, att äta ekologiskt framställd mat mest något som framförs av de redan frälsta. För nog handlar det om tro.

För mat och myter går hand i hand. Ingenting är så förknippat med identiteten som kosten. Och i ett sekulariserat samhälle måste vi ändå hålla fast vid något – och vad är mer grundläggande än födan?

Kanske har klimatlarm nu ersatt livsmedelslarm i medierna som symbol för gemensam existentiell oro. I båda fallen är längtan efter det ursprungliga och ofördärvade ständigt återkommande. När potatisen är giftig, vad finns det då kvar att tro på?