Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen
När de intellektuella argumenten tar s
lut, men man ändå vägrar att ändra sig, då är religionen ingen dum väg framåt.
Det var min första tanke när jag hörde nyheten om att några av rikets kvarvarande engagerade i piratrörelsen hade låtit registrera ”kopimismen”, eller rättare sagt ”Det missionerande kopimistsamfundet”, som en ny religion hos Kammarkollegiet. Kopimismens anhängare förkunnar att viljan att kopiera och sprida information, upphovsrättsskyddad eller inte, är teologiskt betingad.
Detta partytrick har nu fått stor och yster uppmärksamhet. Härom veckan skrev till och med danska Politiken en rejäl story om saken. Registreringen av kopimismen ska förstås i första hand ses som ett utslag av pr-sinne och, mest av allt, humor. Det är bra, för det har sannerligen inte denna den digitala revolutionens mest infekterade diskussion haft för mycket av.
Men det verkligt int
ressanta med kopimisternas samfundssvärmeri har egentligen ingenting med digitalomställningsfrågorna att göra. Det handlar ju om religionsfrihet. Det formella godkännandet från Kammarkollegiet blir i sig självt en påminnelse om hur bisarrt det är att trossamfund alls ska registreras eller godkännas av staten på något särskilt sätt. Wikipedia vet att berätta hur processen gått till denna gång:
”Rörelsen ansökte 2011 om att få klassificeras som en församling, en ansökan som först avslogs av Kammarkollegiet i april 2011, med motiveringen att kopimistsamfundet inte anordnade gudstjänster. Kompletterande uppgifter om ’kopyacting’, filutbyte som kopimisterna ansåg skulle klassas som gudstjänster, lämnades in, men ansökan avslogs på nytt i juli samma år. I december 2011 lät Kammarkollegiet Det Missionerande Kopimistsamfundet registrera sig som ett religiöst samfund.”
Till kopimisterna ska alla fria andar skänka ett tack. De gör en fin insats genom att sätta sökarljuset på en gammal orimlig ordning – dock möjligen en annan sådan gammal ordning än den de främst tänkte på.
Religion utövar man
i anden, och i sällskap med likasinnade. Det måste ingå i våra mänskliga rättigheter att bilda och upplösa församlingar precis hur och när vi vill.
Själv bildar jag i eftermiddag vid tvåtiden Västgotiska förbundet, en religion för alla oss som har rötter i eller känner tillhörighet med Västergötland, samt regelbundet intar de heliga sakramenten, det vill säga ost och mjölk från Falbygdens mejeri. (Falköping är Sveriges kotätaste stad.)
Om någon önskar gå med i Västgotiska förbundet måste jag tyvärr meddela att det kommer att spricka vid halv fyra på grund av teologiska meningsskiljaktigheter.
Detta är förstås mycket sorgligt. Men jag ser det ändå som en seger – för Kammarkollegiet kommer inte att alls vara inblandat under mina nittio minuter som församlingsgrundare och teologisk söndrare. Det är rimligen precis så det ska vara.