Det finns all anledning att stödja husockupanterna på Kävlingevägen i Lund.
Även om jag stöts av den röda stjärnan som pryder en banderoll på huset och
även om jag som liberal anser att lagar skall förändras genom
parlamentariska beslut, inte genom att överträdas, sympatiserar jag med
ockupanterna.
Det finns lägen när lagar bör utmanas. Medborgarrätten i USA erövrades till en
del genom lagbrott, och det är legitimt att gömma utvisningshotade människor
och att vägra delta i folk- och bostadsräkningar. Den aktuella
husockupationen är också framprovocerad av en politik som gjort det sociala
byggandet till ett blekt minne. Omvandlingen av allmännyttan till
bostadsrätter stänger ute stora grupper från bostadsmarknaden. Den gör det
också svårare att flytta för den som plötsligt är utan arbete. För att ha
råd att bo i någon av de få nya hyresrätter som byggs måste man dessutom ha
mycket höga inkomster.
I Lund tillkommer en sedan länge väl känd bostadsbrist, både för studenter och
arbetande unga vuxna. Vilken lysande reklam för Lund när bilder på
gäststudenter i tält sprids via nätet!
Husockupationen på Kävlingevägen är alltså en legitim protest mot en alltmer
segregerande bygg- och bostadspolitik. Det kan också finnas skäl att påminna
om den brittiska ordningen med squatters’ rights. Där kan ägandet till en
försummad och vanskött fastighet övergå till dem som olagligen bosatt sig i
den. Det tar lång tid, och den som tagit fastigheten i besittning måste
kunna dokumentera sina kostnader för boendet. Men systemet fungerar. Så sent
som i våras övertog en luffare äganderätten till ett stycke mark i Highgate
i norra London som han tältat på i tjugoett år. Marken värderades sedan till
fyra miljoner pund.
Systemet med squatters’ rights, eller adverse possession som den juridiska
termen lyder, betonar att ägande också innebär ansvar. Så är det fortfarande
i Storbritannien. Ett närmast övertydligt exempel på det samband mellan
ägande och ansvar som betonas i ett mer traditionellt klassamhälle, som det
brittiska, är rävjakten. Det är en tradition baserad på socialt ansvar, en
tradition som gagnar alla, utom möjligen rävarna. I dagens Sverige avtar
däremot kraven på personligt och socialt ansvar ju längre upp vi kommer i
samhället. Så fungerar en rövarekonomi.
Därför anser jag att husockupationen på Kävlingevägen är värd stöd. Den
innebär en i sak korrekt kritik av bostadspolitiken på riksnivå och av
bostadssituationen i Lund, och den innebär också en konkret, om än
tillfällig, förbättring av den senare.
Då har det mindre betydelse vilka som organiserar den. Lars Bergwall,
kommunstyrelsens vice ordförande, säger i Fria tidningen att ockupationen är
en politisk aktion planerad av vänsterextremister (www.fria.nu). Och? Även
om den extrema eller militanta vänstern har fel i det mesta, kan även den i
ett anfall av klarsyn hitta rätt.
Men jag ser det just som ett bostadspolitiskt inlägg. Det har även gurglats en
del om allaktivitetshus, och då blir jag mer skeptisk. Vi behöver inte fler
dagis för friska vuxna. Då kan kåken lika gärna stå tom.
MAGNUS ERIKSSON
litteratur- och musikkritiker i Svenska Dagbladet, bosatt i Lund