Musiken har karakteriserats som "treminuters tonårssymfonier" och
berättelsen om hur de kom till har förvisso drag av både oskuldsfull
såpadramatik och otyglad tonårsångest.
Neil Sedaka hade haft en jättehit med sin låt "Oh! Carol", en av de första
stora framgångarna för den grupp låtskrivare musikhistorikern
Ken Emerson skriver om i Always magic in the air - The bomp and
brilliance of the Brill Building era (Viking).
Sedaka var en Arthur Rubinstein-prisad Chopintolkare, men hade skrivit sin
första poplåt när han var tretton. Han hade en osviklig förmåga att vända ut
och in på dagens mest populära melodier och återskapa dem som sina egna.
Tillsammans med textförfattaren Howard Greenfield skapade han en rad nästan
provokativt glädjefyllda poplåtar om de svartaste känslor av övergivenhet
och svek någon tonåring har upplevt i kärlekens namn.
Den unga flickan Carol Klein, vars namn Sedaka lånat till sin hitlåt, var
själv låtskrivare. Hon och Sedaka kom från samma judiska New York-stadsdel
och Sedaka hade första gången sett henne sjunga och spela i den lokala
synagogan. Paret hade sedan haft något slags tonårsromans - han har i
efterhand kallat henne för en kedjerökande, ganska ful "Sedakagroupie", som
misskötte skolarbetet för att följa honom i hälarna. Hon hävdar att de bara
gick ut på en enda dejt tillsammans.
Senare gav hon ut en singel med en sarkastisk pastisch på Sedakahiten.
Texten skrevs av hennes då nyblivne man och kompositörspartner Gerry Goffin.
"Oh! Neil!", med textrader som "I'd even give up a month's supply of chewin'
tobacky / just to be known as Mrs Neil Sedacky", bar fram mer förakt än
flört. Mer trams än finess. Den avrundades med ljudet av pistolskott.
Men den öppnade en dörr in i låtskrivarvärlden. Den mäktige förläggaren Don
Kirshner knöt omgående Goffin och Klein (då med nyuppfunna efternamnet King)
till sitt stall. Vars största stjärna var Sedaka, som lär ha hukat sig när
Goffin gick förbi i korridoren.
Denna samling låtskrivare, som de närmaste åren skulle sätta outplånliga
avtryck i popmusikens historia, var onekligen en både insulär och homogen
grupp. Denna det tidiga sextiotalets motsvarighet till Tin Pan Alley har
knutits till två byggnader på Broadway, men nästan alla de unga
kompositörerna kom från olika, men likartade medelklassområden i Brooklyn.
Sedaka säger i boken att han som barn "trodde att hela världen var judisk".
Och kanske uppstod den samlade kraften i deras popmusik ur just detta att de
delade upplevelser, bakgrund, drömmar och ambitioner. De var alla barnbarn
till europeiska immigranter, de hade alla skolats i traditionell europeisk
musiktradition, men de hade också alla fördomsfritt förälskat sig i tidens
importerade latinorytmer och, framför allt, i den allt mer expansiva svarta
musiktraditionen.
Emerson refererar klarsynt på flera ställen till Norman Mailers bok "The
white negro" och visar hur två i det här sammanhanget viktiga vita
medelklasskillar från Los Angeles, Jerry Leiber och Mike Stoller, på ett
betydligt mer avspänt vis än till exempel Kerouac och hans beatvänner
närmade sig den svarta kulturen. De älskade den, de förstod den, de visste
inte minst hur den skulle marknadsföras till en vit publik. Leiber och
Stoller var nyckelfigurer på Brill Building-scenen, som inspiratörer och
läromästare och som entreprenörer.
I de båda byggnaderna på Broadway huserade i slutet av femtiotalet mer än
150 olika musikförläggare. De mest framgångsrika låtskrivarna jobbade oftast
i par - Jeff Barry och Ellie Greenwich, Barry Mann och Cynthia Weill, Burt
Bacharach och Hal David, Goffin och King, Sedaka och Greenfield - och de
satt vid pianon i små, syrefattiga bås och spottade ur sig popklassiker på
löpande band: "Will you love me tomorrow", "Stand by me", "Up on the roof",
"Crying in the rain", "Chapel of love", "We gotta get out of this place",
"Walk on by", "Leader of the pack", "Be my baby", "Save the last dance for
me", "Goin' back". Det är en lista som tycks sakna slut.
Och det är låtar som vägrar lämna vårt medvetande, som fortfarande är en
orubblig del av vår kulturella karta, vare sig vi vill det eller ej. Så har
också "You've lost that loving feeling" med god marginal passerat tio
miljoner radiospelningar bara i USA. Utan att på vägen reduceras till en
nostalgisk vägskylt. Musiken må vara simpel, men simpelt är knappast det
sätt den har koloniserat vår värld på.
Emersons bok ger oss en myllrande och livfull bild av ett av de sista
tillfällena då små, oberoende uppstickare kunde ge sig i kamp med
underhållningsbranschens monoliter och dessutom i kraft av sin smartness och
höga kvalitetsambition lyckades slå sig rakt in på den amerikanska och
internationella mainstreamscenen.
Boken är så faktaspäckad att den bara av den anledningen blir en guldgruva
för oss Brill Building-nördar. Men det viktigaste är att någon till sist
skänker dessa låtskrivare den respekt och det anseende de allt för länge
förvägrats. Emerson höjer sig över den slentrianmässiga, begränsade
förställningen om vad som är värdefull popmusik. Hans bok är ett effektivt
försvar för de låtar Bob Dylan en gång föraktfullt dömde ut som "tomma
förnöjelser".
Han har haft tillgång till i princip alla den här familjekrönikans aktörer
och han presenterar med stor precision dessa människor som arga
konkurrenter, självklara samarbetspartners och gifta par. Han definierar de
olika teamen; beskriver deras styrkor och deras svagheter, i förhållande
till texterna och melodierna de producerade. Han berättar också om hur allt
efter några år kollapsade i ett moln av kreativ stress, utslitna
kärleksrelationer, nervösa sammanbrott, maffiainblandning och den bitskt
anfallande brittiska popvågen. Då skapade Don Kirshner låtsasgruppen The
Monkees och så fick låtskrivarna jobb ett tag till.
I en sista äktenskaplig kraftansträngning komponerade Goffin och King en rad
självlysande låtar åt Aretha Franklin och Dusty Springfield. Sedan var det
över. Låten de skrev om sitt eget kärleksmisslyckande, "Road to nowhere",
blev en gastkramande påminnelse om att kärleken oftast är än mer svårfångad
i verkligheten än i popmusiken.
De hade ofta komplicerat kärleken i sina tonårssymfonier, men de hade aldrig
målat den med sådan svärta.
Emerson nämner av någon anledning inte låten i sin bok.
LENNART PERSSON
musikskribent