En man som häromveckan upplyste en svensk dagstidningsjournalist om att han
stoppat i sig mer droger "än vad du har haft varma middagar, baby" lär
aldrig bli ett kramdjur för tv-sofforna och kändisreportagen.
Ändå sägs det att Freddie Wadling på gamla dar har gått och blivit
"folkkär".
Kanske är det dags att omdefiniera
begreppet? Kanske finns det olika "folk", med olika behov.
Kanske finns det ett "folk" som verkligen behöver någon som
aldrig ägnat en tanke åt politisk korrekthet, eller ens vanlig simpel
självbevarelsedrift? Som i stället ständigt kämpar mot sina demoner.
Wadling fyller en annan funktion än Mat-Tina och Björn Skifs-tomten. Han
presenterar ett annat ansikte. Han är mannen där inne i skuggorna.
I Robert Lagerströms biografi berättar en av sjuttiotalets Göteborgspunkare om
hur udda den där figuren uppfattades till och med i sina egna kretsar:
"Alla var övertygade att om han fanns, så fanns han bara på natten.
" När Wadling en dag promenerar förbi, i naket dagsljus, blir upplevelsen
"precis som om Elvis knallat förbi".
Lagerström har
jobbat hårt för att föra ut människan Wadling i dagsljuset, men tvingas
ändå erkänna att "ett samtal med Freddie är som att
befinna sig i en labyrint, hela tiden komma in i nya rum och nästan aldrig
hitta tillbaka till utgångspunkten". Och från en man som påstår
sig ha tagit livet av Kal P Dal med svart magi måste man nog förvänta sig
både omskrivningar, halvsanningar och rena lögner. Allt för att stanna i
skuggorna.
Det gör berättelsen både motsträvig och
motsägelsefull, men också oavbrutet fascinerande. Tack vare att Wadling är
så fascinerande.
Och han är det inte bara i kraft av sin
underlighet. Han är ju framförallt en sällsynt skarp artist; en medvetet
omedveten, instinktivt styrd sångare utan motstycke i svensk rockmusik.
Synbart ickefokuserad i sina karriärval, men i slutänden med mästerverk
efter mästerverk på cv:t.
Han gör musik som aldrig
sviker, som talar med oss utan att onödigt skrika eller veva med armarna,
musik som ändå känns i hela kroppen.
Han är också
en man med osvikligt god och eklektiskt sammansatt smak vad det gäller
influenser; det må handla om Captain Beefheart eller den exilamerikanska
militärorkestern The Monks, om hur han i sin jakt på litteraturens
mörkaste hjärta landar i femöresnovellen " Jesus i
betong" eller om hur han gräver ner sig i en religiös rövarsekt som
på 1200-talet pårökta på hasch spred terror i Mellanöstern. Och alla dessa
underbara underligheter finns i boken, hoppar elektriskt laddade från dess
sidor.
Lagerström är ingen stor stilist och han ger oss alldeles
för lite av sina tankar och känslor inför Wadlings konstnärskap, för lite
som får oss att känna att han fascineras lika mycket av artisten Wadling
som av monstret Wadling. Han berättar bara historien rakt av, byggd på att
han under många år befunnit sig i Wadlings närhet, därför ibland med ett
oönskat antal detaljer och snuskigheter.
Ändå har han fått
till en veritabel "page turner", förbjudet intim, omöjlig att
lägga ifrån sig om man är det minsta intresserad av Wadling eller svensk
rockmusik överhuvudtaget. Eller av vad det är som styr oss människor, udda
eller alldeles vanliga.
Vi vill gärna att våra sångare ska sjunga
som Wadling, men vi vill inte veta varifrån den där smärtan och den där
nästan outhärdliga intensiteten kommer. En del tror till och med att man
kan sjunga så där utan att ha upplevt smärtan. Freddie Wadling har
möjligen blivit "folkkär" för att han lever mitt i den
smärta vi alla försöker hålla stången eller förneka. Det handlar
Lagerströms bok trots allt allra mest om, hur Wadling blev Wadling. Under
alla berg av plastpåsar med tillfälliga ägodelar, under skiten och
misären, under alla fyllespyor och destruktiva drogtripper.
Wadling förblir ändå ett mysterium. Och det är förmodligen precis som han
själv vill ha det. Kanske också som vi vill ha det.
Förlaget påpekar att det här är Sveriges första rockbiografi. Det kan
möjligen också bli den sista. Vilken annan av våra populärartister kan
ställa upp med ett livsöde värt att ägna boksidor åt? Vilken författare
skulle kunna uppbåda ork och entusiasm för att skriva en bok om Mauro
Scocco eller Uno Svenningsson? Vem skulle orka läsa den?
LENNART PERSSON
musikskribent