Det lär sprida sig ett stort, brett och lyckligt leende över -Bruce
Springsteens ansikte så fort någon nämner John Hammonds namn.
Fattas bara. Om det inte vore för Hammond så hade vi inte haft någon
Springsteen.
Vilket naturligtvis är ett påstående som innehåller både en drastisk
förenkling av Springsteens drivkraft och en genväg för att lyfta fram
Hammonds vikt och betydelse. Men påståendet rymmer också en hård kärna av
sanning.
Och intressantast av allt, John Hammond representerar precis vad dagens
musikbransch skulle behöva för att kunna ta sig ur sin på många vis
självförvållade kris. Hammonds gärning tillhör en tid och en musikbransch
som inte längre finns, med egenskaper som dagens skadeskjutna bransch skulle
behöva mycket mer av: musikaliska visioner, kvalitetstänkande, långsiktighet
och, inte minst, en gränslös kärlek till musiken. Den kärleken fick honom
att kasta sig i en bil och köra genom halva USA, från New York till Kansas
City, enkom för att erbjuda orkesterledaren Count Basie ett skivkontrakt
efter att ha hört honom och hans band på radio.
Den ledde honom sedan till andra artister som Billie Holiday, Benny Goodman,
Charlie Christian, Aretha Franklin, Bob Dylan, Leonard Cohen och Springsteen
och Stevie Ray Vaughan; alla väldigt stilbildande, alla omistliga. Han gav
dem skivkontrakt, uppmuntrade dem, slogs för dem, slogs med dem, byggde
karriärer åt dem. Karriärer som sträckte sig över decennier och som lämnat
efter sig massor av ofta genredefinierande, alltid djupt själfull musik.
Det finns få ickemusiker som satt lika djupa avtryck i musikhistorien.
Hammond hade dessutom ett intressant, motsägelsefullt livsöde. Som
förtjänstfullt speglas i Dunstan Prials biografi ”The producer”. Hammonds
liv och person är förvisso några storlekar större än vad Prials stilistik
lyckas levandegöra, men hans text är exemplariskt underbyggd. Han har
intervjuat artister, branschmänniskor, Hammonds familjemedlemmar och vänner
och lyckas med hjälp av deras vittnesmål få oss att förstå hur en pojke ur
det amerikanska samhällets mest penningstinna överklass kunde bli en så
passionerad förkämpe för sådan musik som var den egna samhällsklassen så
främmande. Och hur han dessutom blev en lika påstridig påskyndare av social
rättvisa.
Han växte upp i ett av Manhattans mest spektakulära bostadshus, mellan Femte
avenyn och Madison, byggt med Vanderbilt-pengar. Hans mamma kom från den
släkten, som i slutet av 1800-talet var en av världens rikaste. I hemmet
fanns både ett musikrum med plats för 300 sittande gäster och en fullskalig
squashbana på fjärde våningen, med åskådarläktare. Entrén var inbyggd, så
att man kunde stiga rakt ur bilen och in i huset utan att bli begapad av
underklassen.
Den unge Hammond spelade klassisk musik tillsammans med sin mamma, för
bedårade middagsgäster, men fick sina största musikaliska kickar i
tjänstefolkets avdelning i källaren. Där hörde han bluesen och jazzen,
vaudevillesångerna. Och han skulle senare säga att det öppnade en ny värld
för honom, åtkomlig med bara några vevtag på trattgrammofonen.
Det var en värld han aldrig riktigt skulle lämna. En fantastisk och
specifikt amerikansk värld, befriad från de europeiska rikemanspretentioner
och -ambitioner som så tydligt präglade resten av huset och familjen. Han
blev också tidigt på det klara med att den musiken hade uppstått bland
människor som bara hade tillträde till samhällets källarplan. Prial skriver
att detta var något som Hammond påpekade i många intervjuer och även i sina
memoarer, utgivna på sjuttiotalet:
”Han förstod tidigt att det fanns en anledning till att den musiken var så
passionerad. Det var unikt amerikansk musik, skriven och spelad av människor
som stått med livets alla hårdaste realiteter ända upp i ansiktet. Det var
musik av och för människor vars hudfärg för alltid höll dem fängslade längst
ner i den amerikanska samhällshierarkin. När han lyssnade på den såg han
allt tydligare de klasskillnader som stod mellan honom och tjänarna i
källaren.”
Men han fortsatte att utforska den världen, med en skolpojkes storögda
entusiasm och en känsla för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och
att ta hand om sina upplevelser. Redan som tjugoårig talangscout snappade
han upp en ung Holiday, den banbrytande jazzkombinationen Teddy Wilson-Benny
Goodman och gitarrgeniet Charlie Christian. Han letade efter de tydliga
rösterna, de som talade sitt eget språk, som inte lät som några andra.
I bokens långa Springsteen-avsnitt, för övrigt ett av bokens mest levande
partier, säger denne att han ”alltid kände att hans musik var trygg hos
Hammond; kärleken till musiken strömmade ur honom”.
Kanske just därför gjorde det honom också så ont när musiken kvästes av
rasism och intolerans. Han avskydde det faktum att USA stått upp för
demokratin i det andra världskriget samtidigt som man med iögonfallande
dubbelmoral förtryckte egna medborgare med ”fel” hudfärg. Han köpte inte det
kommunistiska partiets idéer om ett nytt, eget samhälle-i-samhället för de
svarta. Han trodde på integration och jämlikhet, inte separation och
särbehandling. Hammond engagerade sig tidigt i medborgarrättsrörelsen och
han och sonen Jason var i princip de enda vita ansiktena i gruppen av
sörjande när den mördade medborgarrättskämpen Medgar Evans begravdes i
Jackson, Mississippi, sommaren 1963.
Hans engagemang i den rörelsen var så passionerat att han till och med
tillät sig att frisera verkligheten för att den skulle understryka teorierna
bakom hans kamp. Prial tar observant upp det faktum att Hammond i hela sitt
liv hävdat att bluessångerskan Bessie Smith, vars sista inspelningar Hammond
producerade, förblödde när hon efter en våldsam bilolycka i Södern vägrades
vård på ett ”vitt sjukhus”.
En hjärtskärande historia, som Hammond förde fram första gången i en
Downbeatartikel 1937 och sedan från Carnegie Hall-scenen året därpå när han
iscensatte den första av två legendariska ”From spirituals to
swing”-konserter. Problemet var bara att den inte var sann, vilket Hammond
med all säkerhet kände till. Smith togs emot på närmsta sjukhus, som
förvisso var segregerat men gav henne bästa tänkbara vård. Hon dog på grund
av att hennes skador var för svåra, inte för att hon utsattes för
diskriminering.
Hammond vidhöll sina oriktiga uppgifter i memoarerna, trettio år senare.
Sådana uppgifter komplicerar bilden av honom. Och gör den här boken än mer
intressant att läsa.
LENNART PERSSON
musikskribent