Inom scenkonsten finns det ett begrepp som kallas vag entré. Vanligtvis brukar
det innebära att skådespelarna kommer in på scenen som om de inte själva
riktigt visste vad de har där att göra. Istället för att presentera en
tydlig handling väcker de publikens nyfikenhet genom att väcka frågan vad
det egentligen är som händer.
Dorte Olesens nya dansföreställning "Made in Sweden" börjar också med en vag
entré, men av en helt annan art. Publiken sitter på stolar runt dansgolvet.
Några av dansarna småpratar med publiken, andra strosar omkring på golvet,
medan en av tjejerna från Humfryskolan sjunger en sång. Ett par av dansarna
börjar dansa hambo, publiken bjuds upp, och efter hand är det massor av folk
uppe på golvet som småpratar och dansar runt, runt.
Inledningen sätter tonen för en dansföreställning som är något av det mest
speciella jag sett på länge. Interaktiviteten med publiken löper som en röd
tråd genom föreställningen. Än blåser vi ballonger och får trösta en dansare
som kryper upp i fosterställning i vårt knä, än bjuds en del av oss upp på
golvet och involveras som aktiva deltagare i koreografin.
Leken med publiken blir till en kommentar av styckets utgångspunkt: att sju
tonåringar bjudits in för att skapa en dansföreställning tillsammans med
fyra proffs och en koreograf. Hela tiden ställs ungdomarnas nakna
scennärvaro mot de fyra proffsdansarna som än gör bisarra
repetitionsövningar, än dansar ut extrema känslolägen. När Ludvig från
Humfryskolan dansat en stillsam duett med Pablo Fernandez – någonstans i
gränslandet mellan tröstande omfamning och inledningen på en brottningsmatch
– avbryts dansen abrupt av Alexandra Göransson som ropar skitsnyggt killar!
varpå hon börjar göra gymnastiska övningar, hysteriskt flinande. Det uppstår
en märklig humor som på något sätt är både rå och ömsint, ur kontrasten
mellan de vuxna dansarnas överspända ansträngningar och ungdomarnas
rättframma, lite loja framtoning.
Tvära kast mellan känslorna, som för ungdomarnas del främst kanaliseras när de
sjunger olika covers. Det är rakt igenom både starkt och gripande.
Och hela föreställningen slutar med en stark bild. En kvinna ur publiken står
och håller en jättelik röd ballong, medan dansarna och publiken täcker
Selmas späda gestalt med massor av småballonger. Ska hon lyfta eller
explodera? Föreställningen lever och andas i det spänningsfält som uppstår.