Konservatismens återkomst är en stark tidssignal. I borgerlig debatt har den
länge gömt sig i nyliberalismens skugga. Nu verkar rollerna på väg att
skifta. Det liberalkonservativa samboförhållandet granskades i den
diskussion om svensk konservatism som flammade upp i Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet några veckor i mars. Det är kanske dags att säga upp den
ansträngda alliansen.
Liberalism och konservatism har historiskt inte haft mycket gemensamt.
Egentligen inget alls. Johan Norberg konstaterade i sin artikel (Svenska
Dagbladet 4.3) att det var den gemensamma fienden – socialismen – som
skapade samförståndet. Men jag undrar om han fångar hela skeendet. Är inte
den fasta alliansen av senare datum? När det kalla kriget stod som hårdast
på 1950-talet var det liberala flaggskeppet, Dagens Nyheters ledarredaktion,
klart antikonservativt. I ATP-striden hamnade de på samma spår som
Socialdemokraterna. Under hela 1970-talet var Gösta Bohman och högern
genuint avskydda bland liberaler.
Sedan kom den nyliberala epoken. The Washington Consensus formulerades. Den
enda vägens politik spikades. Det var då det liberalkonservativa
samförståndet cementerades; inte mot socialismen men fördelningspolitiken.
Epoken har successivt tappat glans med finanskrisen som symbolisk slutpunkt.
En konsekvens är att konservatismen kommit tillbaka på egen hand. I sin
moderna skepnad har den bäst summerats med de tre orden bakåt, inåt, hemåt.
Det har inte funnit så många konservativa röster i debatten på decennier.
Deras entré är en händelse.
Men vart tar då liberalerna vägen? På 1970-talet sade man att liberaler var
kluvna. Den nyliberala epokens slut verkar innebära att de i stället fallit
isär. Att rättighetsliberaler och ekonomiska liberaler står för två olika
frihetsidéer är ett gammalt dilemma. Men nu har avståndet mellan dem växt
till oförenlighet.
Det rättighetsliberala arvet har i en stilla men bestämd rörelse vandrat över
till olika vänsterpartier. Det är ett europeiskt fenomen. Man kan säga att
idén återtagit sin ursprungliga position. För unga med liberala reflexer som
grubblar över individens integritet och människans rättigheter börjar det
bli naturligt att rösta rött, rosa eller grönt. Queer är med självklarhet
ett både liberalt och vänsterradikalt begrepp. Redan 2000 ställde Olle
Svenning frågan med boktiteln ”Vänstern i Europa: De nya liberalerna?” 2009
gick Vänsterpartiet till Europaval med ett manifest som andades klassisk
liberalism: individens rätt mot superstaten.
Den nyliberala epokens slut och konservatismens nya självförtroende ställer
alla liberaler inför ett vägskäl. Hemlöshet verkar vara en utbredd känsla.
Per Wirtén
frilansskribent och författare