Syntspelaren Jonas Jonasson är först in på scenen, klädd som en gammal kolonial upptäcktsresande, och strax därefter kommer Thomas Öberg i Zorro-mask, damhandskar och pärlhalsband.

Bandets nyss släppta comebackskiva innehåller flera fina låtar och ett par fantastiska, men det är först när jag ser Bob Hund på scen igen – första KB-spelningen sedan 2003, enligt Thomas Öberg – som jag inser hur mycket jag saknat dem.

Eller, rättare sagt, när Conny Nimmersjö och Johnny Essing går loss på gitarrerna, när Jonas Jonassons syntar knorrar sig fram i larmet och när Thomas Öberg gång på gång bevisar att han är en oöverträffad publikuppviglare, då är det snarare som att de aldrig varit borta.

Med undantag för ”Blommor på brinnande fartyg”, som live blir ett slags skev powerballad med skenande puls, lyckas de nya låtarna inte riktigt mäta sig med de gamla, men mer anmärkningsvärt är egentligen att de gamla låter lika angelägna nu som då. Den som letar efter mossa på ”Nu är det väl revolution på gång?” och Pere Ubu-covern ”Ett fall & en lösning” letar förgäves.

Fast jag ska inte påstå att Thomas Öberg inte kan stava till nostalgi, allt tyder på att han kan det, men om han sjungit ordet – på sin otämjda skånska som får ”hjärta” att låta som ”hjaarrta” – hade han garanterat fått det att låta som något oberäkneligt och spännande.

De går av scenen oväntat tidigt men återvänder med en generös mängd extranummer. The Nomads-bearbetningen ”Min lön kommer fem år för sent” fyller sin funktion men allra bäst är ”Allt på ett kort”, en fortfarande svårslagen blandning av flagnande barndomsminnen och punkigt gitarrmangel.

Enligt en gammal beprövad sanning var Bob Hund landets bästa rockband på 1990-talet. Jag hade inte riktigt förväntat det, men under en och en halv timme i torsdags kväll hade jag skrivit under på att de även är 2000-talets bästa.