Jag lyfter blicken. Lövskogsbältet mellan granbestånden har skiftat färg och
medan barnen klättrar upp i sina bilstolar med gladlynta motiv från Askungen
och Bamse på ryggsäcken, kryper fukten fram över åkern.
Bokhösten har börjat. Bokhösten? Att marknadskrafterna har segrat skulle få i
dag förneka. Bra. Men vad betyder detta faktum för den svenska
bokförsäljarbranschen specifikt? Alltså för litteraturen. Det förklaras fint
i Krister Gidlunds "Bokförläggaren: tillbakablickar på ett yrke” – en
kärleksfull och nyktert hållen liten skrift som gjorde mig nostalgisk,
fastän jag inte var med på den tiden.
En historisk parallell: Willy Kyrklund (1921–2009) visste nog sitt värde men
bad om ursäkt för ”broschyrerna” han sände Gerard Bonnier. I Olle Widhes
”Främlingskap. Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa” kan man läsa
följebreven, som präglas av en ömsesidig sorts respekt. Och mellan raderna
– det förstår man – växer självkänslan: Jag känner mig rätt hygglig f.n. och
tycker att jag bör få eländet klart under hösten.
En personlig parallell: vore det inte för noveller som ”Opus tegula” och ”Abel
Amatus Ohmberg” eller lätt förklädda filosofiska traktat som ”Den rätta
känslan” och ”Om godheten” skulle jag förmodligen ha kuskat runt som
parkarbetare på södra hemkommunens tekniska förvaltning än i dag – kanhända
lyckligt ovetande.
Platons idealstat hade ingen plats för poeter. Också från den ideala
marknadsstaten tycks de portade och syns nu mest i skumt belysta
källarskrymslen, där de ömsom knivmördar och kliar varandra på ryggen.
Att som Jens Liljestrand skylla allt på snobbiga prestigeförfattare (DN 1.10)
tror jag inte på. Man berättar inte som man borde, anser han, medan
pocketställ och Lidl-pallar dignar av medioker fiktion.
Krister Gidlund, själv författare, själv förläggare, är inte främmande för
fasta bokpriser, som i Frankrike och Tyskland. Inte för att krympa eller
klavbinda en marknad, som förvisso redan rymmer uppsjöar av småförlag och
utmärkt fina titlar, utan för att få ett mera varierat utbud även i
praktiken. Alltså: Fler människor som läser flera titlar. Inte fler som
läser allt färre tills bara ”Millenniumsviterna” återstår.
En riktig bok är inte jämförbar med vilken biffig, smaklös, drivhusodlad
stormarknadstomat som helst. Eller borde inte vara det. Hemodlade exemplar
är härdiga. Skörda innan frosten kniper dem och plantan grånar. Ömma inte
överdrivet för dem men vattna dem och vårda dem så gott du kan och hinner
med.
En poetisk parallell: till Norden kom tomaten på 1600-talet – samtida med Lars
Wivallius och Stiernhielm. War nådigh, war rådigh, / För them iagh beer, /
Som Herran tiena och fruchta. Att Frankrike vid samma tid hade Madame de
Sévigné och tysk-romerska riket von Grimmelshausen kommer man inte ifrån.
Politik och växtzon spelar också roll.