Döden och de döda är ständigt närvarande i Haiti. Minnet av nära anhöriga och
förfäder hålls vid liv på de tätbefolkade, vackra kyrkogårdarna, där även
fattiga familjers gravar kan vara relativt påkostade. Människor tillbringar
en hel del tid vid såväl utsmyckade sarkofager och kors som i voodootempel
för att komma nära sina käras andar – för att sörja, be om styrka och råd,
tända ett ljus till deras minne, be eller bara småprata med dem.
Döden är helt enkelt en del av livet, i ett samhälle där den förväntade
livslängden varit blott drygt 60 år.
Och begravningsritualer är viktiga i Haiti,inte minst i tider av svåraste nöd.
I november 2004 besökte jag och fotografen Karl Melander – nu bildredaktör
på Sydsvenskan – Gonaïves. Det är en av landets största städer, även om den
mer liknade ett förvuxet slumområde, 16 mil nordväst om Port-au-Prince.
Ett par månader tidigare hade invånarna tvingats fly upp på sina hustak,
eftersom orkanen Jeanne lett till svåra översvämningar. Cirka tretusen
människor dog; åtskilliga blev hemlösa och tvingades leva som flyktingar i
sin egen hemort eller i tältläger utanför, innan de kunde återvända hem till
sina vattenskadade skjul och andra enkla hus.
Katastrofen var total – möjligen inte jämfört med vad som nu hänt huvudstaden
– och centrala delar av Gonaïves låg i ruiner. Men det hindrade inte
människorna från att ordna värdiga avskedsceremonier för sina döda.
En dag såg vi ett begravningståg marschera fram på de skräpiga, smutsiga
gatorna – hundratals sörjande, några med musikinstrument, iklädda prydliga
svarta och vita findräkter. En liten pojke långt fram i tåget bar fluga och
en på tok för stor, men alldeles ren, vit kavaj.
Och när vi en tidig morgon vandrade omkring i det förslummade Bel Air,
kvarteren runt katedralen i centrala Port-au-Prince, såg vi verkstäder där
det snickrades och lackerades påkostade kistor för den sista vilan.
Uppenbarligen fanns det en marknad för detta även bland de fattiga.
Men jordbävningskatastrofen häromveckan var för omfattande för att
upprätthålla ett värdigt förhållningssätt till de döda.
Trots protester från såväl den katolska kyrkan och ledande voodoo-företrädare
– de flesta haitier praktiserar kristendom och voodoo parallellt – fraktades
tiotusentals kroppar till de föraktade Titanyen-fälten norr om
Port-au-Prince. Där begravdes de tillsammans, i gropar grävda av bulldozers,
utan att fotograferas eller på andra sätt identifieras. Dessa anonyma
massgravar lär bli ett särskilt trauma för många haitier, särskilt som
Titanyen hittills fungerat som dumpningsplats för onda regimers
meningsmotståndare.
Men trots att massgravfältet går på tvärs med haitisk begravningskultur är det
troligt att det utvecklas till en ny kultplats för sörjande, för intensiv
religiositet, böner och starka känslor.
Gunilla Kinn
frilansjournalist, baserad i Stockholm och New York