När det var fredag i mitt barndomshem stod i allmänhet tre alternativ på
menyn. Hemgjord pizza, Mauritz lövbiff – ett riktigt sjuttisrecept plockat
från ett nummer av tidningen Vi – eller grönpepparbiffar.
Mamma och pappa gjorde ostpaj ibland. Den fick de äta själv eftersom vi på
barnavis rynkade på näsan åt osten, men så här efteråt känns det som om alla
de där kvällarna i köket såg likadana ut, upplysta av ugnsbelysningen, några
värmeljus på bordet och altanlampan utanför fönstret. Villaköket inbäddat i
trygg tystnad, bara bruten av tv:n i rummet intill och kanske enstaka
gläntanden på kylskåpsdörren efter en slatt mjölk till teet, en skiva ost,
ett fat med den sortens hemgjorda godis som på den här politiskt inkorrekta
tiden fortfarande kallades negerbollar.
Mitt, alla människors, liv svämmar över av minnen som luktar och smakar, och
vår historia skrivs till icke föraktlig del vid spisen och matbordet. Alla
de där minnena är lika klara, lika identitetsskapande som någonsin det jag
läste eller såg på tv – eller snarare, de bär fram varandra. Anthony Andrews
Röda Nejlika äter varma mackor med mig framför tv:n. Edna O’Briens böcker
smakar iste och avokado i en stekhet lägenhet i Lund. Första dagen på första
jobbet som, parodiskt lantisklyschigt, doftar av japansk soja och känslan i
tänderna då jag första gången närmade mig en bit sushi.
Att vi blivit mer matmedvetna i Sverige är en underdrift – vi har i
explosionsartad omfattning förstått att använda mat och ätande som
livsförbättrare och, inte minst, livsstilsförhöjare. Vi köper kokböcker som
dårar. Vi kan skilja spansk café cortado från italiensk cappuccino. Vi har
troligtvis hört talas om umami. Vi vet att vi borde koka buljongen själva
och inte fuska med tärning.
Det skrivs, tycks och utvärderas mer om mat än någonsin. Ändå saknar jag
fortfarande ett samtal, eller kanske en journalistik, i Sverige som gör
maten till just kulturbärare och historieskrivare: alltså inte till
statushöjare (eller sänkare), inte till revirpinkande runt råvaror eller
vindistrikt, utan mat som något som i likhet med filmer, böcker och musik
formar våra liv, sätter dem i samband eller skiljer ut dem från varandra.
Britten Nigel Slater är en sådan röst, Nigella Lawson en annan. Vid bokhögen
nedanför min säng ligger ständigt en eller ett par av deras böcker,
hundörade och med en penna intill, inte primärt för att markera recept eller
skriva inköpslistor utan för att, som alltid när jag läser vanlig
skönlitteratur, stryka under text.
Ingen av dem är kock i traditionell mening och jag misstänker att det har en
del med saken att göra – Lawson började till exempel sin karriär som
litteraturkritiker. Snarare är de maniskt intresserade och tänkande ätare,
skribenter som använder maten som utgångspunkt på ungefär samma sätt som
andra författare använder specifika miljöer för sina berättelser. Mat som
kultur, som stöttepelare, som omtanke, som minne, som uttrycksmedel, mat som
något större än summan av sina delar.
När man tvångsmatats med präktig konsumentjournalistik och kockkändisar som
spekulerar i vårens krogtrender (”I vår vill vi ha rustik mat!”) och nästa
häftiga ingrediens är det alltid hit jag återvänder. Slaters nyutkomna, och
ljuvliga, kortessäsamling ”Eating for England” innehåller mat på varje sida
men inte ett enda recept. Ändå har den gett mig mycket mer än någon
mattidning skulle förmå: ett sammanhang, en historia, förståelsen för hur
smaken av den första bakelsen vid det första restaurangbesöket kunnat sätta
lika djupa spår i en människa som första gången han eller hon läste Proust
eller tog på sig en viss sorts skor.
I en berättelse, lika stram som rörande, hälsar han på sin faster på
ålderdomshemmet. Hon klagar på att de får kål för ofta, han tackar nej till
den ”mysigt doftande” efterrätten och iakttar istället sin gamla släkting
medan han tuggar på ett par av hennes karameller istället, fast inte förrän
han noga inspekterat att hon inte sin äckliga vana trogen slickat på dem och
stoppat tillbaka dem i pappret.
Samma värme vaggas man in i då man läser, och nu menar jag verkligen läser,
Nigella Lawson. I Sverige, där fler tittat på hennes program än läst hennes
böcker, är hon fortfarande mest en porrig överklassmadam som med blankt hår
och kashmirkofta gillar att slicka sig på fingrarna och som, i slående
likhet med nästan alla kvinnor som lagar mat på tv, beskylls för att använda
för mycket fett. Hennes böcker förändrar den bilden avsevärt. Faktum är att
flera av texterna i hennes böcker, från den helt oillustrerade ”How to Eat”
fram till nyutgivna ”Nigella Express”, är lika skarpa, roliga och innerliga
som välskriven skönlitteratur.
Praktboken heter ”Feast”, med den talande undertiteln ”Food that celebrates
life”, och här finns bland annat ett recept på spagetti Carbonara inspirerat
av filmen ”Heartburn” – det är vad Meryl Streeps och Jack Nicholsons
rollfigurer äter i sängen efter sin första kväll, och underförstått förstås
vad Lawson själv svängde ihop vid ett liknande tillfälle. Rusig förälskelse
formligen väller fram mellan ingrediensangivelserna.
Här finns också ett kapitel om begravningsmat som är svårt att ta sig igenom
utan att bli tårögd, inte minst i vetskapen att Lawson på kort tid förlorade
både syster och make i cancer. ”Det finns inget man kan säga som tröstar den
som förlorat någon, blotta tanken på att det skulle vara möjligt kan kännas
stötande. (¿) Men du kan hjälpa till, du kan göra mat. Och om du inte kan
laga mat så kan du handla. Jag minns en vän som köpte några matkassar till
mig en gång. Hon hade inte sagt att hon tänkte göra det, inte frågat vad jag
behövde: hon bara ställde kassarna utanför dörren med en liten lapp. Det är
något av det snällaste någon gjort för mig.”
Mat som symbol och uttryck för livet självt, för banden mellan människor,
mat som ett sätt att skriva vår alldeles egen historia. Det är svårt att
föreställa sig varken vackrare eller viktigare skäl än så att sätta sig till
bords.
ANNA HELLSTEN
kulturjournalist