I somras brann London. Nu har tidningen The Guardian i samarbete med
London School of Economics intervjuat nästan trehundra upploppsmakare för
att fråga varför. Studien har fått namnet ”Reading the Riots” och är ett
klockrent exempel på fördjupande och nyskapande journalistik.
När stenarna kastades i Tottenham, Croydon, Ealing – och centrala London för
den delen – påstod premiärministern David Cameron att det berodde på dålig
uppfostran och tristess. Budskapet som strömmade ut från såväl regeringen
som massmedier var att upploppsmakarna var plundrare och huliganer.
Sociologen Zygmunt Bauman kallade det hela för de ”diskvalificerade
konsumenternas upplopp”. Sett ur detta perspektiv blir upploppsdeltagandet
ett sätt att shoppa utan pengar i en tid då statusprylar är allt.
Dessutom hävdade David Cameron att kriminella gäng stod bakom oroligheterna.
Men regeringens egen statistik visar att endast en dryg tiondel av de
inblandade var gängmedlemmar. Å andra sidan har premiärministern också sagt
att sociala problem är en konsekvens av valen som människor gör. Uttalandet
är svårt att tolka på annat sätt än som ett försök att friskriva sig från
samhällets ansvar, detta i ett land där ungdomsarbetslösheten ligger på över
tjugo procent.
Storbritannien är ett splittrat samhälle. Slutsatsen som dras i
”Reading the Riot” är också att upploppen i själva verket var politiskt
motiverade. Det handlade inte i första hand om prylarna utan upploppsmakarna
var trötta på regeringens neddragningar, ekonomiska orättvisor och den höga
arbetslösheten. Framför allt var de trötta på polisens ständiga
kroppsvisiteringar. Nästan två tredjedelar av upploppsmakarna bor i Londons
fattigaste kvarter.
Undersökningen presenterades av The Guardian med en tydlig brasklapp: man vill
förklara, inte ursäkta, upploppen. Det är rätt. Utan en förklaring är det
omöjligt att undvika att det händer igen, och igen. Upploppen var förödande.
Rent materiellt, sett till krossade rutor och bilar som brann, men framför
allt för Londonbornas trygghet. Men, som Martin Luther King ska ha sagt:
”Ett upplopp är de ohördas språk.”
Metoderna skiljer sig visserligen åt men ”Reading the Riots”
visar samtidigt att kravallerna i London idémässigt hör ihop med andra
initiativ som den betydligt fredligare Occupyrörelsen. Missnöjet ökar och
alltfler väljer att gå samman i protester mot sådant som bankväsendet,
social utsatthet och växande inkomstskillnader.
Detta bara ett år efter det att författaren Al Sandine sörjt folkmassans död i
”The Taming of the American Crowd”. Gatorna är inte längre endast esplanader
för flanerande shoppare. ”The Protester” är årets person enligt tidskriften
Time. Det borde däremot vara i plural. För återigen kan folkmassor skapa
historia. Om än inte alltid en särskilt trivsam sådan. Men så är inte heller
protesternas orsaker särskilt trivsamma.