Kommer ni ihåg knull-boxarna under fotbolls-VM i Tyskland 2006? De tusentals
baja-maja-liknande båsen som ställdes till de prostituerades förfogande
intill varje arena, så att männen som inte själva sprungit efter bollen
åtminstone skulle få ett skott i mål, innan det vettlösa supandet la ner
alla ribbor.
I Sverige ropades det på bojkott. Men det hjälpte inte. Förmodligen för att
man från tyskt håll inte förstod vem det var man skulle ha hjälpt om man
stängde boxarna.
Det var synd att Susanne Dodiletts avhandling: ”Är sex arbete?” (Vertigo) inte
var klar då. Då hade den debatten haft mer kött på benen. För vad ska man
säga när feminismen i ett land ses som kontrafeministisk i ett annat?
Idag kan vi äntligen välkomna en jämförande studie om svensk och tysk
prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Och istället för att lovorda och
definiera en politik som mer jämställd än en annan kan vi på 600 sidor sätta
oss in i kunskap istället för att från vår läktare bröla fram en trend.
Jag tjuvkikar ibland på könshandeln som pågår hemma i mina kvarter i Berlin.
Jag försöker kolla in om herrarna ser annorlunda ut när de går in än när de
går ut, om de flackar med blicken eller nynnar på Taubes ”Flickan i
Havanna”? Henne får jag tyvärr inte syn på bakom gardinen. I snabbköpet
hittar jag henne inte heller, det syns inte på folk vad de jobbar med. Men
jag vet att alla har pension och a-kassa. Även horan.
Människor vill egentligen inte ha känslolös sexualitet lägger den svenska
prostitutionsutredningen fast 1995. Den tyska ser annorlunda ut. Båda
länderna fördömer och lagstiftar givetvis mot människohandel och våld. Men
det intressanta är att den tyska inställningen springer ur sjuttiotalets
kvinnorörelse, Lön för hushållsarbete. Det var ingen hemmafrukampanj som man
kunde bemöta med en allmosa (läs: vårdnadsbidrag) utan handlade om de
miljarder timmar gratisarbete som kvinnor utförde för att produktionen av
nya arbetare – amma, passa, diska, knulla – skulle gå i lås.
De tyska utsjasade debattörerna tvivlade alltså på kärlekens utjämnande kraft
och sade att sex är arbete. Detta ställer naturligtvis det svenska
”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke” på huvudet.
Tack vare – eller på grund av – att sexualiteten i Tyskland problematiserades
ännu ett varv kunde man inte säga som Gudrun Schyman 1998: Prostitution är
ett syskonfenomen till våldtäkt och kvinnomissandel. Utan man började
lagstifta för att underlätta för de kvinnor som man utgick från var myndiga
och kunde fatta egna beslut.
Det är möjligt att ta betalt för allt arbete utan att det fördärvar
karaktären, sa Lön för hushållsarbete.
Och jag undrar stilla om det jag ägnar mig åt på lördagskvällen kallas
Plottrig Välgörenhet?
Vi behöver inte längre vara rädda för ofrivilliga graviditeter, sjukdom och
död i samband med vårt svenska plotter, men vi måste nog våga problematisera
likhetstecknet som vi gör i Sverige mellan sexualitet och intimitet för att
inte skapa nya tabun som bara leder till nytt förtryck. För så fort någon
börjar ropar efter det normala är det fara på färde.
Först när vi har avmoraliserat sexualiteten kan varje individ definiera sin
lust och längtan och med värdighet stå bakom beslutet att få lov att vara
sexuell utan att älska. Det är enda sättet att rädda kärleken.
Lotta Lundberg