Passion som väcker känslor

Berlinregissören Andreas Dresen, som gjorde ”Sommer vorm Balkon” och ”Halbe Treppe” är vad man talar om på kultursidorna och runt middagsborden i Tyskland just nu. Hans senaste film ”Wolke 9” bryter nya tabun. Recensionerna har varit lysande. Men folk i allmänhet är kluvna. Inte alla har sett filmen, men alla har en åsikt.

”Wolke 9” är en erotisk historia om otro och förtvivlan, ett klassiskt triangeldrama, egentligen ett kammarspel med bara tre personer på vita duken. Och hur kan det vara så tabubrytande i ett land där politisk majoritet just enats om att bygga ett red light district intill den nya järnvägsstationen i Berlin?

Jo, filmens huvudpersoner är 75 år gamla.

I ett bostadsområde i Berlins utkant lever Inge och hennes make Verner i ett ömt vänskapligt äktenskap med barn och barnbarn sedan så länge man kan minnas. De är båda pensionärer, Inge sjunger i kör och tjänar extra som sömmers­ka. Verner gillar tåg, tidtabeller och att rulla sina cigaretter.

Fem minuter in i filmen träffar Inge Karl och han välter henne på tamburmattan. Attraktionen är fatal och underbar. De drabbas av en förtjusning, ett lyckorus, ett hjärtnupet smussel och fnitter och den skelögda förälskelse och lidelse som filmindustrin hittills velat få oss att tro bara kunde drabba unga släta kroppar.

Dresens kamera följer de gamla kropparnas längtan och tillkortakommanden, den sparar oss varken rynkor, pigmentförändringar, valkar eller gråa hår. Impotens och sköra slemhinnor är här inte speciellt traumatiskt utan smällar man får ta. Och vänta ut. För det mesta ordnar sig med lite fantasi.

Det räcker för att få en debatt att rasa. Det är äckligt med gamla kroppar, man lär få gomcancer av oralsex, Viagra är dekadent lyx. There is a time and a place for everything. ­Måste man verkligen visa allt?

Och en salig blandning indignerade röster rörs ner i en cocktail som inte bara smakar illa. Jag tror den är farlig. Och när de moraliska argumenten och Guds vilja inte längre räcker drar man till med hälsoskäl; att det skulle vara farligt för hjärtat och alldeles för ansträngande.

Tack och lov finns det sexualvetenskaplig forskning. En ny tysk studie, som inte bara rapporterar om att tyska 56–65-åringar är mer sexuellt aktiva än 18–25-åringar, slår fast att ett normalt samlag är ungefär lika ansträngande som att gå upp för tre trappor. Alla pensionärer utan hiss torde således klara det. Dessutom är ju sex så finurligt att det går att njuta i sin egen takt.

Slutet på filmen är dock en tragedi. Så har det sett ut i all tabubrytande litteratur och film i urminnes tider. De första homosexuella berättelserna slutade också så. Någon måste dö. Så att när publiken går ut, förvisso omskakad och debattsugen, är saker och ting ändå tillbaka på sin rätta plats.

Men jag hoppas att det här bara är början. Att vi om några år kan se filmer där sexualitet på äldre dar också kan ha ett lyckligt slut. För vem har hjärta att säga till sin halvblinda gamla mamma att hon minsann inte behöver några nya glasögon: Hon har väl sett tillräckligt, någon måtta får det vara?