Sex som sysselsättning

Kommer ni ihåg knull-boxarna under fotbolls-VM i Tyskland 2006? De tusentals baja-maja-liknande båsen som ställdes till de prostituerades förfogande intill varje arena, så att männen som inte själva sprungit efter bollen åtminstone skulle få ett skott i mål, innan det vettlösa supandet la ner alla ribbor.

I Sverige ropades det på bojkott. Men det hjälpte inte. Förmodligen för att man från tyskt håll inte förstod vem det var man skulle ha hjälpt om man stängde boxarna.

Det var synd att Susanne Dodiletts avhandling: ”Är sex arbete?” (Vertigo) inte var klar då. Då hade den debatten haft mer kött på benen. För vad ska man säga när feminismen i ett land ses som kontrafeministisk i ett annat?

Idag kan vi äntligen välkomna en jämförande studie om svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Och istället för att lovorda och definiera en politik som mer jämställd än en annan kan vi på 600 sidor sätta oss in i kunskap istället för att från vår läktare bröla fram en trend.

Jag tjuvkikar ibland på könshandeln som pågår hemma i mina kvarter i Berlin. Jag försöker kolla in om herrarna ser annorlunda ut när de går in än när de går ut, om de flackar med blicken eller nynnar på Taubes ”Flickan i Havanna”? Henne får jag tyvärr inte syn på bakom gardinen. I snabbköpet hittar jag henne inte heller, det syns inte på folk vad de jobbar med. Men jag vet att alla har pension och a-kassa. Även horan.

Människor vill egentligen inte ha känslolös sexualitet lägger den svenska prostitutionsutredningen fast 1995. Den tyska ser annorlunda ut. Båda länderna fördömer och lagstiftar givetvis mot människohandel och våld. Men det intressanta är att den tyska inställningen springer ur sjuttiotalets kvinnorörelse, Lön för hushållsarbete. Det var ingen hemmafrukampanj som man kunde bemöta med en allmosa (läs: vårdnadsbidrag) utan handlade om de miljarder timmar gratisarbete som kvinnor utförde för att produktionen av nya arbetare – amma, passa, diska, knulla – skulle gå i lås.

De tyska utsjasade debattörerna tvivlade alltså på kärlekens utjämnande kraft och sade att sex är arbete. Detta ställer naturligtvis det svenska ”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke” på huvudet.

Tack vare – eller på grund av – att sexualiteten i Tyskland problematiserades ännu ett varv kunde man inte säga som Gudrun Schyman 1998: Prostitution är ett syskonfenomen till våldtäkt och kvinnomissandel. Utan man började lagstifta för att underlätta för de kvinnor som man utgick från var myndiga och kunde fatta egna beslut.

Det är möjligt att ta betalt för allt arbete utan att det fördärvar karaktären, sa Lön för hushållsarbete.

Och jag undrar stilla om det jag ägnar mig åt på lördagskvällen kallas Plottrig Välgörenhet?

Vi behöver inte längre vara rädda för ofrivilliga graviditeter, sjukdom och död i samband med vårt svenska plotter, men vi måste nog våga problematisera likhetstecknet som vi gör i Sverige mellan sexualitet och intimitet för att inte skapa nya tabun som bara leder till nytt förtryck. För så fort någon börjar ropar efter det normala är det fara på färde.

Först när vi har avmoraliserat sexualiteten kan varje individ definiera sin lust och längtan och med värdighet stå bakom beslutet att få lov att vara sexuell utan att älska. Det är enda sättet att rädda kärleken.

Lotta Lundberg