För snart tio år sedan hörde jag om amerikanske uppfinnaren Danny Hillis ”The
Millennium Clock”, ett ur som ska fungera i 10 000 år. Ett klockslag per år,
ett perspektiv som borde få oss inse att finanskrisen knappast är vår tids
största bekymmer, utan klimatförändringar som snart nog är oåterkalleliga.
Färs och Frosta Arena i Lund är däremot byggd utan någon tanke på framtiden.
Byggnaden borde ju ha rivits redan på sjuttiotalet. Rå betong, alla
installationer exponerade, en urbota genomfunktionell rätvinklig planlösning
utan ens en tillstymmelse till det mervärde som benämns arkitektur.
Döm om min förvåning när jag hör att arenan är helt nybyggd. Här har vi en
arkitektur, renons på trettio års utveckling, som endast verkar se till
teknisk funktion och ekonomi.
Och vilken roll spelar kommunen? Schackrar med markbitar än hit och dit, nöjer
sig med det allra billigaste, och hoppas samtidigt att arenan också ska
fungera för konsertverksamhet.
Under uppförandet av Verdis ”Requiem” häromkvällen satt arkitekt Mårten Belin
själv i orkestern som garant för akustiken. Men inte skrev väl Verdi in
något ventilationsanläggningssus i sitt partitur? Och hur ofta
mikrofonförstärker man en hel kör? Ett omöjligt projekt för ljudteknikerna:
bas- och mellanregister tunnas ut, ljudbilden platt och odynamisk trots en
imponerande insats under Giordano Bellincampis ledning. Ungefär som att
serveras ett gott vin i pappersmugg.
På Lunds Internationella Körfestival har man ännu inte bestämt sig om en
handbollsplan duger för klassisk musik, men för mig är arenan en gång för
alla utdömd som scen för akustisk musik. Lund kan bättre.
Oavsett kulturhuvudstadsprojektet så måste kommunen lätta på krämarattityden,
våga tänka långsiktigt och i fortsättningen ordna arkitekttävlingar om både
ett nytt konserthus och kulturhus.
LEO GULLBRING
arkitekturskribent