När Ernst Brunner fick sitt stora genombrott med ”Kocksgatan” 1991 var jag i tonåren. Det kanske förklarar varför jag minns omslaget – en frilagd bild av en slank ung kvinnas skinkor i vad som ser ut som åtsittande svarta tangatrosor – med sådan smärtsam tydlighet.

Nu kommer Brunner med pendangen, ”Hornsgatan”, och visst öppnade jag bokpaketet med en smula nyfikenhet. Här snackar vi ändå om en möjlighet att visuellt knyta an till ett av den moderna svenska litteraturens mest provokativa omslagsmotiv, den emblematiska bild som med sin tidstypiskt oförblommerade kåthet (1991 var också det år då kitschkonstnären Jeff Koons odödliggjorde Cicciolinas bleka ändalykt) blev hörnstenen i Brunners image som en av landets mest ”frustande”, ”burleska” och, visst, ”gubbsjuka” författare. Hur skulle han nu gå vidare? En bild på samma derrière 18 år senare, nu pösig och gropig av celluliter? En blekfet mansröv?

Nej, skyddsomslaget pryds i stället av något så konventionellt som en orangeröd vykortsbild över Mariabergets tinnar och torn, tillsammans med en infälld 1800-talskarta över kvarteren kring Mariatorget vid Hornsgatan. Romanens titel är missvisande: vi rör oss främst där, i kullerstensgränderna och ateljéerna i de lyxigt pittoreska kvarter där Stockholms kultur- och finanselit (liksom Brunner själv) myser bakom de K-märkta fasaderna.

Under några stekheta dagar i augusti möter vi nyinflyttade Ingrid Drufva, den åldrande arkeologen Gus Gustavo, tatueraren Hårde Harry som filosoferar över människans drift att pryda sin kropp med symboler och skruva in järnskrot i genitalierna, den prostituerade uteliggaren och narkomanen Katja Hammer som suger av turister med sin tandlösa mun, konstnären Dressler som förbereder sin sista utställning. Vi rör oss alltså på klassisk Brunnermark med udda karaktärer, uppenbart konstruerade namn och gott om svängrum för groteskerier och lekfulla påhitt.

Men ”Hornsgatan” är faktiskt en rätt sorglig bok. Ingrid sörjer sin son, omkommen i tsunamin, Dressler och Katja sin gemensamma dotter, fråntagen dem av socialen. Visst kan Brun­ner fortfarande – nästan pliktskyldigt – vispa upp lite mustighet emellanåt, tryffera texten med i modern prosa märkligt nog oanvändbara ord som ”lem” och ”sköte”, låta det ”sjunga till i ljumsken”, beskriva en klitoris ”stor som en räka”. Ändå blir erotiken mest en dagdröm eller ett bitterljuvt minne. Den miljö som Brunner nu återkommer till har blivit skitig, äcklig, befolkad av självspäkare, internetryskor, Prideparader, feta. Från berättelsens märkligt reaktionära synvinkel har det naturliga blivit sjukt, det friska förruttnat, frejdigheten en besk grimas. Gårdagens sexgudinnor har blivit fläskiga tanter och hätska feministhäxor.

I stället för den sinnlighet som kännetecknade ”Kocksgatan” är det i ”Hornsgatan” det förgångna som tycks förlösa Brunners berättarglädje. Omkring 30 sidor i början på romanen är verkligt magiska: han låter Södermalm byggas upp från urtid till nutid, hoppar mellan fågel- till grodperspektiv, gör den mänskliga organismen både till bakterier i ett litterärt mikroskop och till ett mystiskt sagofolk. Det förflutna går som en underjordisk gång genom boken; det djupseende i Stockholms historia som Brunner tillägnat sig genom sina böcker om Bellman och Karl XII låter honom smälta samman nu och då, visar oss den borglömda stad som döljer sig under asfalten – men mjukt, behagfullt och nästan helt befriad från den docerande ton som författare ofta får när de redovisar historiska kunskaper. Om ”Kocksgatan” var Ranelid på Viagra är ”Hornsgatan” Fogelström på hasch.

Men till syvende och sist är författaren ändå Ernst Brunner. Och när han låter romanen bli ett inlägg i debatten om sitt eget författarskap sjunker den som en sten. Kontrasten mellan ”Kocksgatans” huvudperson Carli Hoffman, som föreställde författaren som ung och kärlekshungrig poet, och ”Hornsgatans” Dressler kunde inte vara större. Dressler är en grandios målare, besatt av att fånga samtidens och dåtidens Stockholm, som på grund av sin genialitet förföljs av medieelitens manshatande feminister. Känns det igen? Och det räcker inte där, Brunner ger dessutom i förbifarten en känga åt hela kultursveriges förmenta vurm för den bästsäljande författaren Jan Tjohou (!).

Dresslers stil beskrivs så här: ”Han lämnade ut sig själv totalt och utan strid. Allt han målade talade genom ett enda formspråk. Konturerna dragna direkt med penseln i färg men utan hårdhet. Detaljerna så unikt behandlade att även den minsta enskildhet underordnades helhetens monumentalitet.” Det är en smickrande beskrivning av Brunners eget litterära uttryck, som jag ändå hade kunnat tänka mig att skriva under på – javisst, för i många stycken är hans språk unikt, ett ordfyrverkeri man bara kan applådera. Men varför då detta nedslående behov av att hämnas på taskiga recensenter eller ängsliga kulturchefer?

Den oklädsamma hånfullheten i denna bisarra, virtuosa, storvulna och småaktiga bok ger till sist bilden av en författare som vägrar åldras med värdighet. Brunner borde låtit omslaget prydas av sin egen häck i stringkallingar – det hade åtminstone visat på lite självdistans och förmåga att lära sig några av livet mest elementära läxor: att tiden går, den som var radikal igår är ohjälpligt passé imorgon och att man, hur man än vänder sig, alltid har rumpan bak.

Boken