Lyhörd för verkligheter

Tom Alandh sitter vid sitt skrivbord på Sveriges Television i Stockholm. Han har ett gammaldags eget rum: smalt och kantat av hyllor med pärmar och videoband.

Det är ett fönster i dörren, men det är noga igensatt med en affisch.

På skrivbordet ligger tre ark papper från tidningen Vi. Det är detaljerade personliga frågor enligt en fast mall.

Tom Alandh skruvar på sig i genuint obehag.
– Det värsta jag vet är den där typen av personliga frågor.

Du vill inte prata om dig själv?
– Nej. Jag har ju inte valt den vägen i mitt yrke.

Tom Alandh är aktuell med två tv-dokumentärer. I morgon sänds "Bergmans hushållerska", ett reportage om den kvinna som passade upp på Ingmar Bergman mot slutet av hans liv. Senare kommer ett porträtt av Erland Josephson.

Vad säger du som dokumentärfilmare om ord som "sanning" och "verklighet"?
– Ordet "verklighet" är jag tveksam till. Det finns bara verkligheter. I pluralis. Jag ska berätta om andra människors verklighet. Jag vet att det inte finns en direkt sanning.

Intuition då?
– Det tror jag att jag har! Ibland frågar folk "varför tycker folk om dina filmer". Då säger jag att det beror på en lätthet. Ett bra bollsinne. Jag vet ungefär hur jag ska dämpa bollen. Jag är inte så analytisk, och jag är ingen bra teoretiker. Jag ringer och tar kontakt med folk och så sitter vi och pratar lite. Det är väldigt lite märkvärdighet i det här. Det är ett enkelt traditionellt berättande som börjar i kontaktskapande. Björn Henriksson, fotografen jag har jobbat med i alla år, brukar säga att det inte är så märkvärdigt att möta oss. Det stämmer nog.

Men ni påverkar ju bara genom att vara där.
– Absolut. Vår blotta närvaro påverkar ständigt verkligheten. Då gäller det att försöka få folk att undvika att spela sig själva. Men vi jobbar metodiskt och tar tid på oss. Det blir inga slumpskott. Blir det fel har jag inget att skylla på. Det beror i så fall på att jag inte har varit en tillräckligt duktig journalist.

Vad betyder Björn Henriksson för dig?
– Han är den klokaste människa jag har träffat i hela mitt liv. Jag litar helt på honom.

Du låter alltid föremålen för dina filmer se dem i förväg. Hur är det?
– Nu den 27 september kommer filmen om Erland Josephson. Jag visade den för honom i klipprummet häromdagen. Och... det är ju en upplevelse att få se hur han reagerar. Jag sitter och sneglar på honom. Erland var skraj. Han var skrämd. Han tycker att det är obehagligt att se sig själv på film. Han är 86 år och har Parkinson och här ser han sig själv i ett annat sammanhang än han gjort genom åren. Då måste man vara varsam.

Du har pratat om att du ska skildra din egen pappa någon gång. Ska du det?
– Jag tror att alla män nånstans har farsan på ryggen. Pappa var ett av tretton syskon från Åmål i Dalsland. Alla tretton hade namn som slutade på y. Men jag skulle aldrig orka eller våga komma så nära pappa i min roll som tv-journalist. Jag har svårt för ordet "jag" i tv. Ordet "jag" är lättare i text. Vet du, om ett år har jag passerat min farsa i ålder! Att jag förmodligen får vara med om mer än han är svårt att förstå.

Min farfar sa det en gång för några år sedan, när han var nittio och ett halvt. "I morgon blir jag äldre än far", sa han.
– Jag ryser när jag hör sånt! Det hade han suttit och räknat ut? Det hade han alltså suttit och räknat ut! Det är en sådan berättelse i detta. Om döden och om vårt åldrande.

Tom Alandh sitter vid detta tillfälle inte riktigt kvar i sin stol. Han liksom studsar upp, rullar den fram och tillbaka, slänger upp en fot på hyllkanten, tar ner den igen. Han ska senare i samtalet göra så flera gånger, då han kommer på något, eller då jag säger något som intresserar honom. Det slår mig att hans fysiska energi och kroppsliga hastighet är raka motsatsen till hans formspråk som filmare.
– Jag gjorde några "Tankar för dagen" i radio i somras. Radiokåserier alltså. De handlade om att bli gammal. Om att dö. Den ena kritiserade en folkpartist som vill legalisera dödshjälp enligt en snygg och prydlig mall, va. Och jag undrar: hur kan man vara så självsäker? Så övertygad om att det ska gå till på ett visst sätt?

Blir du själv inte provocerad av döden?
– Jo, men min död är min. Mitt förmultnande är mitt förmultnande. Det finns inga självklarheter i den här frågan. Bertil Askelöf är en av det stora journalisterna jag har mött, han var redaktör för ett samhällsmagasin på SVT där jag började. Han ville att jag skulle göra något om de "de där jävla obduktionerna". Han var fullständigt rabiat säker på att han aldrig skulle vilja bli obducerad. Och han var säker på att folk obducerades i onödan. Det säger något om hur djupt sådana här saker känns.

Magasinsprogrammet som Tom Alandh refererar till hette "Fokus", och styrdes av några av televisionens tyngsta farbröder: Askelöf, Bo Isaksson och Gunnar Arvidson.
– Min fråga var egentligen bara "hur gör man tv?", och jag fick enkla svar: "Det ska börja jävligt bra, och så ska du sluta med en knorr så folk minns vad de har sett. Där emellan har du storyn. Sen gäller det att hitta en bra människa. Behandlar du en bra människa väl så blir det bra reportage. Det är ungefär det du behöver veta, Alandh" sa de.

Vad är en "bra människa" i den meningen?
– En människa som vågar titta dig i ögonen. Som är tydlig men inte endimensionell. Jag har hittat en uppsjö bra människor till mina filmer, otroligt många bra huvudpersoner.

Av en ren tillfällighet har Tom Alandh en gång porträtterat Hörby-mördaren Ulf Olsson.

Det var tidigt nittiotal och Tom Alandh hade hört talas om att det fanns en kronofogde i Vimmerby som alltid använde cykel. Han cyklade runt där, med sina utmätningsmärken, medan svenska banker föll som korthus och kronan flöt.
– Han hette Bror Karlsson, fogden. Planen var att vi bara skulle hänga på. Vi frågade vilka utmätningar han hade att göra då, nästkommande vecka. Sjutton stycken. Jag tog kontakt med samtliga sjutton, fick napp på fjorton.

Fjorton? Det skulle du aldrig få i dag.
– Nej, det stämmer. Folk skämdes inte över relativ fattigdom på den tiden.

Och Ulf Olsson var en av dem som ställde upp?
– Ja. Han hade en hund som viftade på svansen, det var en golden retriever. Annars hade han inget. Det är där filmen börjar. Avstampet. Många år senare fick jag höra: du har ju Hörbymördaren i din film. Och jag undrar än i dag: Bara några år tidigare hade han gjort sig skyldig till de här fruktansvärda brotten. Varför ställde han upp i tv?

Tom Alandh har ett mycket välordnat arkiv. Snabbt tar han fram rätt pärm ur hyllan.
– Ulf Olsson tecknade mycket, och vi filmade de där bilderna av knivar och brända tändstickor han hade gjort, men de var så sjuka de där inklippsbilderna. Vi använde dem inte. Men jag sparade en, jag fick den här av honom.

I pärmen sitter en blyertsteckning av en tändsticka, fint tecknad med stor detalj, signerad "Ulf -91".

I morgon sänds "Bergmans hushållerska", den ena av Tom Alandhs två nya filmer i SVT.
– Det är ingen märkvärdig film alls. Det är en helt osentimental och rak beskrivning av Anita Haglöfs åtta år som hushållerska åt Ingmar Bergman. Och så hänger det ihop med nästa film, om Erland Josephson, eftersom hon hjälper honom numera.

Varför är du så fascinerad av Ingmar Bergman?
– Därför att han blev så devot behandlad. Jag minns en presskonferens en gång: Tjugo minuter innan det skulle börja var det dödstyst. Ingen vågade säga något. Det var så magiskt alltihopa. Folk var livrädda för honom.

Men visst försökte du göra en film om honom medan han levde också?
– Ja, men jag gjorde misstaget att skriva ett brev med just den formuleringen, "medan du lever" till honom. Det fick jag höra på omvägar sen, att med den dödsskräck han hade så skulle han aldrig ha tackat ja efter det. Men så en gång ringde det i alla fall.

Och det var han?
– Det var han. Jag var säker på att det var någon annan som skojade med mig först. Men så hade vi ett jättespännande samtal på ungefär en halvtimme. Vi pratade om film, på allvar, och jag kände att "nu har jag gubben på kroken alltså". Så frågade jag när vi kunde ses och filma. Då la han, skrattande, på luren.

Grämer du dig?
– Nej, nu blev det ju på det här bakvända viset i stället, med hans hushållerska Anita. Och hon tror att Bergman fortfarande är med på något vis. Att han sitter där uppe i himlen och drar i sina marionett-trådar. Att olycka kommer att drabba både henne och mig för att vi har gjort den här filmen.