M för Moore

År 1914. En epok av Freud, Marx, och Stravinsky men också Hitler, atombomben och kalla kriget står för dörren. På Hotel Himmelgarten i de österrikiska Alperna finner tre kvinnor varandra: Alice, Dorothy och Wendy. För att hålla åskmullret från det annalkande första världskriget på avstånd berättar de om sina sexuella upplevelser för varandra.

Alices äventyr börjar när hon som fjortonåring har förhållanden med både en man och ett flertal jämnåri­ga flickor på en internatskola. Dorothy upplevde sin första orgasm under en tornado hemma på bondgården i Kansas efter en rad erotiska eskapader med familjens tre drängar. Wendy berättar om sommaren då hon och hennes två bröder umgicks med hemlöse Peter Pan, hans syster och gatugänget Lost Boys.

Upplägget är typiskt för Alan Moore. Han lånar ramberättelsen från klassikern ”Decamerone” och väver samman romanvärldarna från ”Alice i underlandet”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Peter Pan” för att med kritisk skalpell strimla sönder det viktorianska Englands sexualförnekande och samtidigt perversa drömvärldar.

När seriealbumtrilogin ”Lost Girls” släpptes 2006 blev den en skandalsuccé omdebatterad som pornografi samtidigt som förstaupplagan sålde slut på premiärdagen.

Moore är den kanske mest inflytelserike serieförfattaren idag, både för sina egna originalskapelser och för sina radikala nytolkningar av kända litterära och kulturhistoriska figurer. Han gjorde om DC Comics-hjälten Swamp Thing till ekoterrorist med sexualliv, uppfann actionhjältinnan Halo Jones och gjorde om seriemördaren Jack the Ripper till en politisk Jekyll-Hyde-agent i den brittiska kronans tjänst i ”From Hell”. Men främst är han nog känd som kritisk förnyare av superhjältemytologin.

Paul Gravett är serieexpert och författare till boken ”Graphic Novels”. Han menar att albumet ”Watchmen” från 1986, om ett gäng amoraliska övermänni­skor i ett militärindustriellt urspårat USA under Nixon, är ett nyckelverk för att förstå den seriekultur som Moore var med om att skapa:

– Hans styrka ligger i att ta etablerade konventioner och göra om dem utifrån en gedigen kunskap om mytologi. Både ”Watchmen” och än mer ”Marvelman” moderniserade gamla gudasagor, där gudarna var sammansatta varelser med både ljusa och mörka sidor. Han släppte också tillbaka dem på jorden och spekulerade över vilken påverkan på gott och ont de skulle kunna ha på samhället.

Liksom den konstnärligt närbesläktade författarkollegan Clive Barker (”Hellraiser”) är Moore ett arbetarbarn av kalla kriget. Han föddes 1953 i Northampton, där han bott hela livet, och har i flera intervjuer berättat om hur han tog till flykten från den monokroma fattigdomen till seriernas färgsprakande värld. Efter att ha relegerats från skolan för knarkförsäljning 1971 började han teckna serier och några år senare publicerade han sig regelbundet i rocktidningarna Sounds och NME under pseudonymen Curt Vile (en punkig omskrivning av Kurt Weill).

Redan kring 1980 övergick han till att huvudsakligen skriva seriemanus eftersom han inte tyckte att han var en tillräckligt skicklig tecknare.

Hans första stora författarprojekt var ”V for Vendetta”, en science fiction-allegori över Thatchers Storbritannien som fascistdiktatur. Inspirerad av George Orwell, David Bowie, Thomas Pynchon och Max Ernst stormar Moore bland annat mot massmedierna som maktens megafon och mot homofobi.

Det senare var ett direkt svar på regeringens omstridda Section 28-stadga, som förbjöd lokala myndigheter att, som det formulerades, främja homosexualitet. Under samma tid tecknade han ”Maxwell the Magic Cat” för lokaltidningen Northants Post men lade omedelbart ner serien efter att tidningen på ledarplats angripit homo­sexuellas rättigheter.

Moore ogillar begreppet serieroman, som han ser som både pretentiöst och missvisande. Serier är för honom en konstnärligt självständig och populärkulturell uttrycksform. Ändå är han, vare sig han vill det eller inte, en av genrens förgrundsgestalter hävdar Gravett:

– Det finns många efterapare som bara gör serier om antihjältar som mordgalna psykopater med superkrafter, men Moore har en betydligt bredare palett och en unik profil. Som ingen annan har han upprepade gånger vidgat och fördjupat serieformatets möjligheter.

Men hans ambitioner för att spränga ramarna för den tecknade seriens möjligheter har inte varit utan problem. Som en röd tråd genom hans karriär löper en rad kompromisslösa konflikter med serieförlag och filmbolag, som han ser som reaktionära och samvetslösa. Flera gånger har han brutit med bolag som använt sig av upphovsrätten för att ta ifrån honom den kreativa kontrollen över verken. Han vägrar också att skriva manus, medverka med namn i produktionsuppgifterna och att delta i marknadsföringen av filmerna gjorda efter hans serier.

När jag i samband med en intervju i Sydsvenskan för några år sedan frågade ex-Pythonanimatören och regissören Terry Gilliam om hans arbete med ”Watchmen” berättade han att Moores åsikt varit helt avgörande. Moore hade sagt: Gör det inte. Serien går inte att filmatisera. I sympati drog sig Gilliam ur projektet.

Filmer efter andra förlagor är alltid omdebatterade, och det gäller även tecknade serier. Den brittiske filmprofessorn James Chapman skriver just nu på en bok om brittisk serietidningshistoria och filmatiserade serier, och han är kluven i debatten:

– Å ena sidan accepterar även de mest hårdnackade romanälskarna att filmatiseringar inte enbart kan bedömas efter deras trohet mot förlagan. Varför kan då inte seriefansen se filmversionerna som fristående, självständiga verk? Å andra sidan har Moore visst fog för sin kritik, särskilt den politiska aspekten. Det finns gott om exempel på ideologiska spegelvändningar, som när fascistpolisen Judge Dredd i Sylvester Stallones skepnad gjordes om till demokratins riddare.

Nyckeln till problemet för många kritiker av Hollywoods filmindustri sägs ligga i populärfilmens krav på att dra en masspublik. Ju högre budget desto mer konformistisk blir ofta filmen, både konstnärligt och politiskt.

Ibland måste man emellertid göra förändringar för att bibehålla andan i originalet. Udden i 2006 års filmversion av ”V för Vendetta” kunde inte gärna riktas mot Thatcher, som avgick 1990, utan vände sig mot antiterroristlagarna efter elfte september 2001. Visuellt sägs ofta serier och film ligga varandra nära, men även det är problematiskt säger Chapman:

– Ytligt ser serier ut som bildmanus till en film, men exempelvis Moores verk är ett collage av teckningar, visualiserade dialoger och tankar, ljudeffekter samt insprängda dagboksanteckningar, poplåtar, poesi och noveller. Just Moore har ofta beskrivits som elegant men svårbegriplig även i bildspråket.

– Är då ”Watchmen” ett omöjligt filmprojekt? Nej, den har faktiskt, i likhet med traditionella Hollywoodfilmer, en klassisk form där olika grepp och motiv upprepas och skapar en symmetri i berättandet. Det använder man sig också av i filmen. Andra inslag, som noveller och dagboksanteckningar, lånar sig ganska enkelt till inklippta återblickar.

Vad Alan Moore tycker får vi aldrig reda på eftersom han vägrar se filmer gjorda efter hans verk. Dessutom avfärdade han både Frank Millers seriealbum ”300” och Zack Snyders filmversion av albumet som homofobiska och rasistiska. Det tyckte flera kritiker också. Deras dom mot ”Watchmen” har inte varit lika hård. Snarare kan det ljumma mottagandet sammanfattas av A O Scott i New York Times. I sin recension menade han att filmen kanske hade varit en provokation om den gjorts då, på 1980-talet. År 2009 blir den mest en kuriositet, ”en artefakt från en svunnen värld som återupplivats till zombie av dagens filmteknologi”.