Opera och schlager, två till synes helt skilda genrer, beskylls för samma saker. Musiken sägs vara konstlad och överdriven.

Malena Ernman försöker varken ändra på genrerna eller smälta ihop dem. Hennes dubbel-cd "La voix du nord" är uppdelad i "popworks" och "arias". Publiken i Sofiero slottspark i Helsingborg får höra en sångerska som främst drivs av den nakna lusten att sjunga, och att göra det så bra det överhuvudtaget går.

Rutinerade Stockholm Sinfonietta mjukar upp den förväntansfulla publiken med Rossini. Sedan gör allas vår Malena entré i rosa klänning och sjunger Händel så det smattrar om öronen. Dansant barockmusik passar hennes atletiska röst, särskilt när den också bryts av med melankoliska suckar djupt ner i mezzoregistret. Ännu mer barock till folket!

Och varför inte sådant som "Figaros bröllop" i hårdrockarjeans. Sångerskan guppar upp på tårna och rösten följer med, effekter som går hem när man har komisk talang och fullständig vokal stabilitet. Underkläderna regnar över dirigenten Hans Ek i ett klädbyte utan att det blir pinsamt - det sker ju när han drar en musikerstory och inte under arbetet med att få orkestern att spela lika tajt som Ernman sjunger. Scherzot ur Mendelssohns "En midsommarnattsdröm" står helt på egna ben.

Publiken får vänta på trummaskinen. Ingen verkar skruva på sig. Man får ju höra Puccini och Morricone, den senare med Mårten Larsson som rekordlyrisk oboesolist. Och Rossinis "Una voce poco fa" drar ner kvällens längsta applåd.

Här, i detta välkända bravurstycke, visar sig Malena Ernman som oslagbar liveartist. Hon använder sig av klichéerna, skämtar med dem inifrån. Hon gör det konstlade okonstlat. Övergången till poplåtarna känns helt naturlig, det är bara andra sånger: "Sempre Libera" av Kempe/Hansson. Jag tror ingen saknar den tjocka fernissan av pålägg från cd:n.

Saker får vara vad de är. Ändå är Malena Ernman en viktig brobyggare. Hon har fått ett stort förtroende att förvalta.