– Jag kommer väl att bli igenkänd på ett helt annat sätt än tidigare. Det är svårt att föreställa sig, för just nu är mitt liv som vanligt, säger Malin Crépin.
Malin Crépin pustar just nu ut efter ett års inspelningar av sju Liza Marklund-filmatiseringar. Projektet – en storsatsning som kostat 100 miljoner kronor – är ett samarbete mellan svenska TV4, Yellow Bird, Nordisk film och tyska tv-kanalen ARD Degeto. Inspelningarna har gjorts i Sverige, Spanien och Marocko.
Bengtzon-filmerna pytsas ut enligt samma koncept som ”Beck” och ”Wallander”. Den 2 mars blir det biopremiär för ”Nobels testamente”. De övriga filmerna – ”Studio sex”, ”Prime Time”, ”Den röda vargen”, ”Livstid” och ”En plats i solen” – släpps på dvd och visas i tv.
Var det nervö
st att fronta en så
stor satsning?
– Visst snuddade jag vid tanken: det här kostar 100 miljoner och jag måste ro hem det. Men man kan inte tänka så. För att en film ska bli bra måste så många delar klaffa, allt från manus till actionscener. Så det är bara att försöka fokusera på sin egen insats.
För Malin Crépin innebär rollen som kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon en kursändring. De senaste åren har hon gjort sig ett namn som teaterskådis i tunga pjäser av Lars Norén och Jean Genet. För biopubliken är hon mest känd för sin roll som heroinist i nattsvarta ”I skuggan av värmen”. I det sällskapet är Liza Marklund ganska lättviktig.
– Jag tycker faktiskt att det är lustfyllt att göra tyngre saker. Men det är också skönt att dyka in i en deckare, att veta att allt går bra hur slabbigt och blodigt och vidrigt det än är. Jag tror att vi behöver det.
Hur förberedde d
u dig för rollen?
– Jag gjorde praktik på Expressen från och till. Inga kriminalfall eller så, men jag fick hänga en natt utanför Rosenbad då vi skulle ha tag i ett statsråd som hade tabbat sig. Det var otroligt lärorikt. Jag förstod tjusningen med nyhetsjakten. Och förstod hur journalistikens dramaturgi fungerar. Att en story måste dras vissa varv. Och nu är jag tillbaka på andra sidan och gör intervjuer som en kugge i den dramaturgin.
Ha
r du sett filmerna m
ed Helena Bergström
som Annika Bengtzon,
”Sprängaren och ”Pa
radiset”?
– Jag såg filmerna när de kom, och det är en utmaning att ta över Annika efter Helena.
Malin Crépin, född 1978, är uppvuxen i Sörmland. Teaterintresset väcktes redan när hon var barn.
– Min mamma tog med oss mycket på teatern. Tidigt kände jag mig trygg när jag stod på scenen. Jag försökte länge att undvika yrket – jag tänkte bli ekonom, journalist, författare, advokat, arkitekt – men jag drogs tillbaka. Det gick inte att stå emot.
Hon kom in på Scenhögskolan i Malmö som 19-åring 1998.
– Jag gillade Malmö. Jag köpte min första lägenhet där, på Kärleksgatan, och hängde mycket på Kallbadhuset och Tempo. Men det var tufft och kanske inte min bästa tid i livet. Det händer mycket med en när man går igenom en lång konstnärlig utbildning. Men jag är glad att jag gjorde det.
Efter skolan fick hon engagemang på Stockholms stadsteater och Regionteatern Växjö. Ett viktigt steg var de tre produktionerna med Lars Norén som gjordes på Riksteatern: ”Terminal”, Ibsens ”Lille Eyolf” och ”A la Mémoire d’Anna Politkovskaïa”.
I den senare pjäsen, som gick på turné till Paris och Bryssel, spelade Malin Crépin på franska.
– Det var fantastiskt, Lars Norén är en av de bästa regissörerna jag jobbat med. Han är empatisk, klok och modig. Väldigt varm och humoristisk även om det handlar om tunga ämnen.
Malin Crépin vill fortsättningsvis varva teater och film – men just nu är det film som gäller. Som så många andra svenska skådespelare nuförtiden har hon skaffat agent i Hollywood.
– Men det är inte så att jag drömmer om Hollywood. Det är sammanhanget som är det viktigaste. Jag tar en sak i taget. Just nu försöker jag vara med familjen. Jag har en 2,5-årig dotter och det är skönt att vara en vanlig mamma ett tag.
Fler filmer med
Annika Bengtzon?
– Inte än på ett tag, i alla fall. Annika är rätt krävande att ha att göra med: en rolig, men hopplöst jobbig människa. Men jag gillar henne. Jag och Liza Marklund diskuterade rollen en del. Det kändes som om vi pratade om en gemensam bekant.