Alltså fick jag lära mig att doketismen var en tidig kristen strömning som
hävdade att Jesus var enbart gud och bara skenbart en människa. Ett djupt
hädiskt påstående för en kristen kyrka vars centrala budskap är att Jesus är
både gud och människa, fullt ut.
Något att tänka på för alla som kan ha svårt att acceptera en nyrimmad
frälsare som vill vara här och nu, njuta av framgångarna och vara som en
vanlig popstjärna.
– Är doketismen tillbaka? Eller handlar det bara om skenhelighet? undrar nu
Ola Salo.
Men han gör det i en ton som antyder att han knappast ligger vaken i ångest
och grubblar över just den frågan.
Kläderna han bär stöter i lila. Det är sorgens färg i kyrkan. Men Ola Salo är
på mycket gott humör. Malmöuppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” är med
många mått mätt en supersuccé.
– Det är riktig festyra i operahuset. Femtio utsålda föreställningar och en
bra recensionsskörd, konstaterar han.
Och vad tycker han om reaktionerna på sitt eget intåg i Jerusalem?
Pressfariséernas dom? Folkmassornas jubel? Lärjungarnas kommentarer.
– Det är fantastiskt. Jag känner mig oerhört nöjd, smickrad och glad.
Ola Salo berättar att efter den första föreställningen sa några vänner till
honom att de aldrig trott att de skulle kunna bli gripna av ”den här
storyn”.
– Man har ju hört den några gånger, säger prästsonen Salo, men man blir gripen
av storyn. Jag tycker att vi har varit bra på att fånga det i vår
uppsättning, och nyckeln är att Jesus görs till en lite naiv och lekfull
människa som tror omgivningen om gott.
Vi sitter i ett tomt mötesrum på Malmöoperan. På bordet ligger
musikjournalisten Lennart Perssons nya bok ”Sånger om sex, Gud och ond bråd
död”. Lägger man till ordet förräderi skulle det bli en bra sammanfattning
av vad Ola Salo just nu har att hantera på jobbet. Han läser på, tänker jag.
Ambitiöst. Men när jag frågar får jag veta att han just fått boken i present
av en tidigare intervjuare.
Man ska inte fråga för mycket, som Jesus själv framhåller i operan.
”Jesus Christ Superstar” skrevs för snart fyrtio år sedan av två mycket unga
och mycket begåvade britter, kompositören Andrew Lloyd Webber och
textförfattaren Tim Rice. De skapade ett mästerverk. Jag ställer en lömskt
ledande fråga till Salo.
Håller du med om att Jesus Christ är det bästa Lloyd Webber gjort?
– Ja, svarar han.
Mer behöver egentligen inte sägas. Förutom då att Lloyd Webber bara var några
och tjugo när han gjorde det bästa han någonsin gjort.
– Och jag var bara 23 när jag skrev ”It Takes a Fool to Remain Sane”.
Och det är det bästa du gjort?
– Jag är rädd för det, skrattar han. Kanske kommer jag aldrig mer att lyckas
fånga hela min livsfilosofi i en tre, fyra minuter lång popdänga.
Att inte vara säker på att du kommer att få chansen igen. Det är debutantens
förbannelse och välsignelse, enas vi om. Allt måste sättas på ett kort.
– I Jesus Christ har Andrew Lloyd Webber brunnit av iver. Nu eller aldrig.
Alla bra idéer skulle in i ett och samma verk.
Ola Salo har fått mycket beröm för sitt sätt att ge kropp, själ och röst åt
Jesus. Alla kritiker har inte varit lika frälsta på hans översättning av
texten.
– Jag tycker det är kul när jag får blandad kritik, säger han. Jag ser det som
en konsekvens av att jag gör saker på mitt eget sätt.
– Ska man göra Jesus i Malmö ska man göra det på svenska. Och vill man
förmedla den fräckhet och råhet och humor som finns i originaltexten så
kanske inte allt kan falla konservativa språkvårdare på läppen.
Salos plan sammanfattad: Texten framflyttad till i dag. Musiken åter till
originalskivan från 1970, rensad från senare versioners funkigheter och
hårdrockismer.
Hur många föreställningar har du kvar nu? Är det 48? Känns det tungt?
– Jag är van vid Ark-turnéer med 50 speldatum. Då sover jag i en buss, i en
binge liten som en likkista. Nu kan jag laga mat hemma, cykla till jobbet,
sova i min egen säng. Det är en skön tillvaro.
Everything’s alright, heter det i originalet. Allting är okej nu, i Salos
översättning.