Majoriteten av publiken – 95 procent män, 95 procent drygt medelålders – hade
fyrkantiga kroppar som påminde starkt om de skivpåsar flera också hade med
sig på konserten.
Jag tittade mig omkring.
Och vad jag såg, i ett kalejdoskop av hundratals Lustiga Huset-bilder med
förvrängd kropp, var mig själv 20 år senare.
När Dylan sjöng sina sånger den kvällen – ”There must be some way out of here,
said the joker to the thief” – fattade jag ett av mitt livs viktigaste
beslut. Om jag inte morgonen efter gått till SATS hade jag också fått en
LP-kropp.
I dag har jag visserligen långt ifrån en mp3-kropp, utan övervikt, men min
uttänjda fysionomi är åtminstone inte en avspegling av hela min omfattande
skivsamling.
Rocken och kroppen lever i ett symbiotiskt förhållande.
Medan utövande av rock kan vara en fysiskt krävande aktivitet – Mick Jagger
springer lika mycket under en konsert som Annichen Kringstad – så är
rocklyssnande det rakt motsatta.
Jämför med sport. Det är i regel stor skillnad mellan de som sportar mest och
de som ser mest sport på tv.
Ju större musiksamling, desto större behov av gymkort.
Kroppens utformning påverkar även själva musikens utforming.
Det tydligaste exemplet på det är Bruce Springsteen.
Inför ”Born in the USA” skaffade Bruce Springsteen en helt ny kropp.
Hundratals timmar under skivstången förvandlade honom från känslig och
anemisk outsider till den kroppsarbetande New Jersey-arbetarklass hans egen
far representerade.
Det var en förvandling kongenial med titelspårets bicepsrefräng och det
bredspåriga temat på hela skivan.
Jämför ”Born in the USA”-konceptet med den mänskliga kameleonten Cindy Sherman
och hennes fotografier där konstnären och konstverket blir samma sak.
Men i en rockvärld som präglas av en av en övertro på autenticitetsbegreppet,
så finns det fortfarande lyssnare som efter det albumet på fullt allvar tror
att den intellektuelle och bokläsande Bruce Springsteen är en bilmekaniker
som plockat upp en gitarr.
Påverkar kroppen även hur musiker spelar? En historisk tillbakablick på kända
gitarrister talar för det.
Ju mer vältränad eller åtråvärt benig överkropp, desto större benägenhet har
en gitarrist att ställa sig längst fram på scenen och spela solon.
I ett alternativt rockuniversum, där Slash och Joe Perry haft kroppar som
Bantar-Björn, hade Guns ’N Roses och Aerosmith kanske spelat indiepop eller
experimentell jazzrock.
Det var heller ingen som gissade att Red Hot Chili Peppers album innehöll
akustiska ballader efter att bandmedlemmarna trätt tubsockor på snopparna.
Rockartister klär sig nästan alltid som de låter.
Det är till exempel sällan kvinnliga singer-songwriters klär sig i bikini på
omslaget. Ser man en bild på Joni Mitchell kan man också göra en bedömning
av hur Joni Mitchell låter.
Ingen har gått så långt i att förena rocken och kroppen som Kraftwerk.
Inspirerade av sina cykelturer i Dolomiterna skapade Kraftwerk konceptet och
albumet ”Die Mensch-Machine”.
När en människa cyklar förenas kropp och cykel till en gemensam fysisk maskin.
Denna förening är också essensen av Kraftwerk, den perfekta harmonin mellan
människa och maskin.
Som Ralf Hütter sagt på sin medvetet robotstela EU-engelska: ”Sometimes we
play the machines and sometimes the machines play us”.
Kraftwerks robotröster ligger också till grund för att den rullstolsburne
kosmologiforskaren Stephen Hawking, 69, blivit en ikon inom technovärlden.
I rockvärlden har datorn sedan länge tagit över som den nya elgitarren.
Stephen Hawking är människan reducerad till – eller upphöjd till – enbart en
briljant hjärna. Helt enkelt människan som hårddisk.
Precis så jobbar också majoriteten av de musiker i dag som gör dansmusik.
Med hörlurar sitter de blick stilla vid sina laptops och gör, helt utan fysisk
ansträngning, musik som sedan får tusentals kroppar att bli genomsvettiga på
dansgolv.
Die Mensch-Machine. En förening av människa och hårddisk, rock och kropp.