Man ska glömma att man inte har tid

På ett förlag i Gamla stan i Stockholm sitter den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson. Han har rosa tröja på sig och hans blick är pigg. Om någon timme ska han bege sig till en mottagning på den isländska ambassaden. Förläggaren Svante Weyler frågar om han tänker byta om och han svarar rakt: nej. Med tanke på den senaste tidens turbulens på Island – och den skarpa kritik som Stefánsson riktat mot landets ekonomi som löpt amok – är det tydligt att han inte är särskilt sugen på att dra på sig en kostym.

Hans bok ”Sommarljus, och sen kommer natten”, som nyligen släpptes på svenska, är starkt civilisationskritisk. Han skriver bland annat: nu förändras allt så snabbt att den som blinkar förlorar kontakten med världen.

I höstas skrev han speciellt för Sydsvenskans kultursidor om ett litet land där bankernas jubileumsfirande var mer spektakulärt än nationaldagsfirandet, att rika affärsmän köpte in Elton John till sina fester enbart för att de kunde. ”Bankerna drev på oss som nåt slags små­djävlar: Slösa på! vrålade de, slösa på! Vilket vi gjorde.”

Och sedan brakade allt ihop.

När tusentals människor samlades på Reykjaviks gator för att visa sitt missnöje med regeringen var Jón Kalman Stefánsson där. Han beskriver det som en period då han glömde allt vad skrivande hette. Han vaknade, åkte in till stan och steg in i en revolution.

– Folk slog på grytor, pannor. Det började vid tio på morgonen och det höll på till tre på natten. Utan uppehåll!

Hur kändes det att stå där och slå på grytor?

– Jag slog inte på grytor, men jag var där och ropade.

Varför slog inte du på grytor?

– Jag vet inte, haha. Det viktigaste var att få uppleva det. Det var tvåtusen människor samlade men de hade ett gemensamt hjärta. Man pratade med folk man aldrig träffat som om man vore bästa vänner. Det var en otrolig, otrolig upplevelse. Det var så vackert. Och regeringen fick panik och avgick.

Jag var i Kiev i Ukraina kring nyår. Många pratade om hur fantastisk den orangea revolutionen hade varit men att nu kändes allting som förut. Hur tänker du dig Island om ett eller två år? Vad kommer att hända med enigheten som finns nu?

– Man kan inte tänka ett år framåt utan enbart en månad i taget. Det blir väl ett val i april och man är lite nervös för att det gamla partiet ska hålla sig kvar vid makten. De kommande veckorna kommer det att visa sig om enigheten och gnistan är stark nog. Den nya statsministern är äldre, 65 år gammal, men hon är den enda politikern som alla kan lita på. Det är tid för hennes typ nu, folk som inte är intresserade av makt utan av folket.

Du skrev i oktober att två av de största bankerna hade tillsatt kvinnliga chefer och att det visade på nya, bättre tider. Sätter du större tilltro till kvinnliga chefer än till manliga?

– Det var pojkarna som drog oss ner i det här svarta hålet. Man skulle vara som ett vilt djur och ta vad man kunde utan att tänka. Det fanns ett företag där styrelsen bestod enbart av kvinnor. Före krisen sa de flesta att företaget var alltför långsamt och de inte ville ta några risker. Men idag ser alla att det är den typen av företag vi borde ha.

Boken är systemkritisk. USA får sig en släng och det beskrivs hur det ekonomiska systemet ruttnar inifrån. Till byn kommer även många storstadsmänniskor som först då känner sig kompletta. Vad är du mest kritisk till i kulturen?

– När jag skrev boken tänkte jag att det västerländska samhället och den västerländska kulturen har vissnat. Lite som det romerska riket som föll ihop inifrån. Det verkade som att samma sak hade hänt med oss här i väst. Vi har nästan skrumpnat ihop. Vi tänker mycket på pengar men har glömt det som är viktigt: människan själv.

– För femton månader sedan på Island kunde man hitta ungdomar som inte hade någon aning om vad de skulle göra. De var inte intresserade av politik eller samhället, bara av musik och Playstation. Idag stormar de fram på gatorna och är fulla av energi. Före krisen var det en slags ... inte död men sömnighet som rådde. Så kom krisen, arbetslösheten, svarta tider ...

Fungerade det som en katharsis?

– Ja, man har funnit en energi som vi inte har använt på många, många år.

Boken ”Sommarljus, och sen kommer natten”, som har hyllats av recensenterna, utspelar sig långt ifrån finanskrisen och Reykjavik. Den utspelar sig i en liten by vid havet med några hundra invånare som alla har det gemensamt att de slåss med existentiella frågor. Ofta med naturen som resonansbotten: ”om kvällarna blodar solen ner havet och då tänker vi på döden.”

Tonen är poetisk. Meningarna vindlande. Genom allt flödar kärleken till naturen.

Det låter högstämt. Och det är det. Men också underhållande. Som berättelsen om Helga som driver en telefonjour för de ensamma och arga. Taxichauffören i stan brukar ångra sina hårda ord till henne och använder gåvor som avlatsbrev: ”blommor, konfekt, rödvin, sexpack med öl, en flaska vodka, en bok, en hundvalp, en gång ett ljusbrunt lamm med ögon som återspeglar himlen.”

Det som fängslade mig mest med boken var att jag skulle få lappsjuka av att bo i ett så litet samhälle. Men du beskrev byn så kärleksfullt att jag tänkte att jag nog skulle kunna bo där.

– Man kan bo i en stor stad som Stockholm men tänka som om man bor i en mindre stad. Man behöver inte flytta ut på landet för att leva det liv man lever på landet. Man ska glömma att man inte har tid.

Hur gör man det?

– Man kanske är intresserad av att läsa böcker och träffa sina vänner men ändå säger man: Jag har inte tid. Kanske nästa helg. Men nästa helg kommer aldrig. En dag blir man gammal och man tänker: Vart tog livet vägen? Och det är det vi måste försöka ändra, oavsett om vi bor i Paris eller Reykjavik.

– I våra västerländska samhällen har vi styrts av pengarna de senaste åren. Pengar ska vara något man har vid sidan om men som inte tänker för en. Men våra huvuden har förvandlats till pengar.

När jag intervjuade den svenska poeten Ida Börjel nämnde hon känslan av att det anses mer giltigt för samhället att vara affärsbiträde än att vara poet.

– Jaha, haha.

Du har skrivit poesi och även gjort andra saker. När var du som nyttigast?

– När man skriver böcker håller man något i händerna som kan förändra männi­skor. Läsaren ska titta upp och tänka: Det liv jag lever, är det så jag vill leva, det jag drömmer om? Stora böcker och stora författare är stora för att de kan förändra och rädda oss från oss själva.

Varje kapitel i din bok handlar om en ny person. Hur gjorde du för att det inte skulle kännas för spretigt?

– Det var svårt. Jag skrev ungefär 500 sidor och började sedan skära ner. Vilket kapitel skulle vara först och sådant. Men jag tänkte på det som en slags symfoni, jag lyssnade på vissa saker och passade ihop dem.

Det är ett väldigt poetiskt, slagkraftigt bildspråk genom hela berättelsen. Jag strök under många vackra formuleringar. Som mannen som inte kunde känna när tårarna rann nerför kinderna utan beskrev dem som råttor som flyr skeppet.

– Jag läser mycket poesi och tycker att poesi är det högsta man kan skriva. Man kan finna hela världen i en liten dikt. Jag började som diktare och när jag började skriva romaner ville jag försöka blanda dikten och prosan. I poesin finner man en slags kärna, livets kärna. De bästa romanförfattarna är de som skriver med diktandet i blodet. José Saramago, Knut Hamsun, Xavier Marias och många, många fler. Man kan expandera och göra prosan mycket större om man har poesin i det.

I boken dyker det ofta upp formuleringar som dröjer sig kvar länge. Det känns nästan respektlöst att gå vidare i läsningen. Jag ville stanna upp vid vissa beskrivningar, som man ofta gör när man läser poesi. Är det ett sätt att variera tempot?

– Det är samma sak som när jag talade om en symfoni. När jag skriver försöker jag att nå fram till ... vad heter det på svenska, breath?

Andas.

– Ja. Jag försöker få fram sättet som vi andas på och blodet som strömmar genom oss. Det är tempot som jag tror att du pratar om. Och det tempot finner vi i musik också.

Gestalterna i ”Sommarljus” brottas ständigt med existentiella frågor. Men det finns ingen religion, ingen gud. Byn saknar till och med en begravningsplats. Däremot betonas slumpen, att saker i livet beror på slumpen.

– Det som upptar mig är frågan: Varför lever vi? Jag tror att människan blev människa då hon började fundera över om det fanns en gud eller enbart slump. Det är den avgörande frågan i våra liv. Men jag vill inte finna svaret. Jag vill inte finna Gud. Jag vill inte vara säker på om Gud existerar eller inte.

Varför vill du inte det?

– Om man finner ett bestämt svar på den största frågan, vad gör man sedan? Det är mycket bättre att hoppas att man finner svaret en sekund efter att man dör. Men då är det för sent att skriva om det.