Jag var hemma i Oslo i fredags för att följa min son till Danmarksbåten, på
väg till en fotbollsturnering. Medan jag var ute och jobbade i trädgården
och min son stod och trixade med bollen hörde vi en kraftig smäll.
Vi trodde att blixten hade slagit ner i närheten och pratade inte mer om
saken. En halvtimme senare blev jag uppringd av en kollega som sa åt mig att
slå på datorn. Det var inte förrän på lördagsmorgonen som omfattningen av
katastrofen stod klar.
När medierapporteringen satte i gång tänkte så gott som alla på islamistiska
extremister eller kanske någon grupp med anknytning till Libyen. Minst en
grupp som kallade sig ”Det globala heliga krigets vänner” tycktes ha tagit
på sig ansvaret på flera olika sajter.
Men då de första rapporterna kom och skottlossningen på Utöya – min son och
jag satt i bilen då, på väg till färjan – började kopplingarna till
internationell terrorism, islamistisk eller inte, att verka mindre
trovärdiga. Utöya, en liten ö i en idyllisk sjö ungefär fyrtio minuters
bilkörning från Oslo, har i tiotals år varit basen för Arbeiderpartiets
ungdomsförbunds sommarläger. Ett angrepp på det lägret antyder snarare en
inrikespolitisk förbindelse som motiv, snarare än något som har med de
norska krigsinsatserna i Libyen eller Afghanistan att göra.
Gärningsmannen greps mot slutet av den dag som redan hade beskrivits som den
mest tragiska i Norges historia sedan andra världskriget. Angreppet på
regeringskvarteren i Oslo – som fick korrespondenten för The New York Times
att beskriva den ”vanligtvis lugna” norska huvudstaden som en krigszon – var
plötsligt av mindre vikt, även om de materiella skadorna var enorma och sju
personer hade dött. Massakern på de unga som var fångna på Utöya var så
vidrig att den ännu är svår att föreställa sig.
Medan jag skriver detta har dammet ännu inte lagt sig. Antalet döda kommer
sannolikt att stiga under de närmaste dagarna, och polisförhören med den
gripne Anders Behring Breivik fortsätter. Folket befinner sig i ett
tillstånd av chock. Ändå är det nödvändigt, även i en sådan här stund, att
ta ett steg tillbaka och börja reflektera över de konsekvenser detta kan få
för det norska samhället. Jag ser främst tre:
Innan skottlossningen på Utöya blev känd talade kommentatorerna på radio- och
tv-bolaget NRK om politiskt våld och terrorism, och drog paralleller till
attackerna i Nairobi, New York, London och Madrid. Då det senare blev känt
att attackerna utförts av en ensam man (möjligen med någon medhjälpare) låg
det närmare till hands att jämföra med högerextremisten Timothy McVeigh och
attacken mot Federal Building i Oklaholma City 1995. Detta är politiskt
relevant, eftersom tragedin måste ses som nationell. Terroristen Breivik var
en produkt av det norska samhället. Emellertid skapar terroraktionen en del
liknande psykologiska effekter som ett internationellt angrepp skulle ha
gjort, nämligen rädsla och en känsla av sårbarhet.
Breiviks bomb var tillverkad av kemikalier han lätt kunde få tag på som
gårdsägare. Både vapen och polisuniformer kan anskaffas om man har de rätta
kontakterna. Det är kort sagt svårt att se hur tragedin kunde ha förhindrats
– vilket också betyder att något liknande kan sker igen. Därför är
jämförelsen med en stor naturkatastrof, som tsunamin i Sydostasien, mer
närliggande än den med världskriget. Båda är en berättelse om sårbarhet och
risk som aldrig helt kan byggas bort.
För det andra bör det få konsekvenser att Breivik har kopplingar till
högerorienterade antiislamistiska strömningar i samhället. Hat och
aggression riktat mot det politiska etablissemanget och försvaret av det
mångkulturella samhället har längre varit utbrett på nätet, där det riktas
hårda beskyllningar om förräderi mot norsk kultur och västliga värderingar
bland dem som representerar liberala och inkluderande hållningar gentemot
minoriteter och invandring. Breivik bidrog själv aktivt på minst en sådan
webbplats, www.document.no, som är mycket influerad av den så kallade
Eurabia-litteraturen. Där utgår man ifrån att islam till sin natur är
oförenlig med västliga värderingar, och ofta antyds det att muslimer
planerar att ta makten över Europa. Personer som står bakom sådana
uppfattningar har hittills behandlats respektfullt av mainstream-medier, och
har ofta fått gott om möjligheter att lägga fram sina synpunkter.
Den här tragedin bör ge skäl att se närmare på vilken sorts analyser det är
tal om. Breivik och hans likasinnade omtalas ofta som kulturkonservativa;
förmodligen är det rimligare att kalla dem kulturellt reaktionära, eftersom
de önskar sig en värld som inte längre existerar, med åtskilda kulturer och
minimal och långsam rörlighet över gränserna.
För det tredje kommer tragedin att få konsekvenser för norsk politik. Det är
val i september, och Arbeiderpartiet kommer nog att få en del sympatiröster.
Om Fremskrittspartiet kommer att ta stryk är en öppen fråga. Breivik har
tidigare varit medlem, men sägs ha varit besviken över partiets pragmatiska
hållning de senaste åren. Men det råder inget tvivel om att åsikter som
påminner om Breiviks är välrepresenterade i Fremskrittspartiet.
Det betyder självklart inte att partiet har något ansvar för terroraktionen.
Däremot kan man säga att en starkt antagonistisk hållning gentemot
minoriteter och det nya Norge är ett recept på hat och misstänksamhet, och
kan inspirera våld.
Angreppen på Norge den 22 juli 2011 var inte ett nytt elfte september, eller
ett nytt Madrid, eller London. På vissa sätt var de symbolen för det
motsatta. Ändå finns likheter. Som många kommentatorer har sagt så miste
Norge sin oskuld i fredags. Det tillitsbaserade, trygga, avslappnade
samhället vi är vana vid är hotat. Det kommer att slå tillbaka och på vissa
sätt stärkas, på samma sätt som sammanhållningen i Sverige stärktes vid
morden på Olof Palme och Anna Lindh, men inget blir helt som förut. Från och
med nu kommer vi norrmän att se oss lite mer över axeln när vi är ute och
går, vi kommer att möta varandra med lite mindre tillit och öppenhet.
Det finns män som hatar socialdemokrater där ute. I deras ögon är vi alla
socialdemokrater, oavsett religion och hudfärg.
Thomas Hylland Eriksen
professor i socialantropologi vid Oslo universitet
Översättning från norska: Andreas Ekström