HARUKI MURAKAMI. Jag brukar sitta med en blyertspenna i handen när jag läser. Med den drar jag streck vid vissa stycken, markerar viktiga sidor med kryss och ritar feta utropstecken där det står sådant som bäst kommenteras med just feta utropstecken.

När jag har läst ut Haruki Murakamis senaste roman ”1Q84” är sidorna nedlusade med kladd. Till en början är markeringarna tunna och försiktiga. Men efter bara ett tiotal sidor blir strecken och kryssen allt ivrigare, utropstecknen växer till karikatyrer, och snart börjar det också dyka upp stora, aggressiva frågetecken. Det är så när man läser Murakami.

Svenska förlag brukar skällas ut för sin senfärdighet när det gäller att ge ut nyskriven, utländsk litteratur. I det här fallet är det annorlunda. Murakami har visserligen blivit en kultförfattare, och trilogin ”IQ84”, som genast blev en sensation när den gavs ut i Japan för knappt två år sedan, är knappast ett risktagande. Men att Vibeke Emonds överföring av de två första böckerna till svenska kommer ett halvår innan de översatts till engelska­ är ändå ett litet utropstecken i sig.

Berättelsen utspelar sig i Tokyo. Året är 1984. Aomame, 30 år, är på väg till ett hotellrum för att kallsinnigt mörda ännu en kvinnomisshandlare. Med en blixtsnabb stöt med nåltunn isklyvare genom nacken får hon offrets död att framstå som en hjärtattack. Men någonstans på vägen till hotellet skiftar verkligheten omärkligt form. Polisen har fått modernare vapen, historieskrivningen har delvis förändrats, och på himlen hänger plötsligt en liten grön måne vid sidan om den vanliga. 1984 har blivit 1Q84. (Bokstaven Q och siffran nio uttalas på samma sätt på japanska).

I en annan del av staden planerar den outgivne författaren Tengo och tidskriftsredaktören Komatsu en litterär kupp. De ska omarbeta den märkliga romanen ”Luftpuppan”, skriven av den sjuttonåriga flickan Fukaeri som rymt från en sekt, och göra den till en bestseller. Men konsekvenserna av att vässa flickans berättelse, som för övrigt handlar om en värld där nätterna lyses upp av två månar, blir större än bara en makalös litterär succé.

Av detta bygger Murakami ett pussel som får mig att rita allt större utropstecken i textens marginal.

Vartannat kapitel ägnas åt Aomame, vartannat åt Tengo. Beröringspunkterna växer, från små subtila kommentarer till gemensamma upplevelser, för att sedan tvinnas samman allt tätare, med tomhet, ensamhet och oförmåga till kärlek som gemensamma nämnare. Samtidigt tätnar mystiken och de ockulta inslagen, sprungna från den sekt som Fukaeri rymt från, blir allt mer påträngande.

Det brukar heta att en bra berättelse får läsaren att känna sig smart. Med Murakami blir jag en jonglör, som trots att allt fler teman och dimensioner kastas till mig, kontrollerat håller alla bollar i luften. Kvinnliga lönnmördare, sjuka våldtäktsmän, metafiktiva klurigheter, oskrivna romaner, parallella dimensioner, portar till andra världar, sex, kvinnobröst och mera sex. Och inte minst en stilistisk fingerfärdighet dold i ett bedrägligt lättsamt språk med varm humor. Situationen är perfekt. Jag känner mig inte smart. Jag känner mig helt jävla överlägsen.

Men så i andra boken sular Murakami slutligen ockultism-bollen riktigt hårt in i leken. Jag fumlar, tappar koncentrationen, och ungefär 150 sidor in börjar det plötsligt bli ganska långtråkigt. Kryssen, strecken och utropstecknen glesnar.

Men vid det laget har Murakami gjort det tydligt att han egentligen vill berätta om något annat än religiösa ledare som får saker sväva och små gubbar som kryper fram ur käften på en gammal död get.

Självklart uppmanar titeln till att läsa romanen som en kommentar till George Orwells dystopi ”1984”. Möjligen går det att göra på ett politiskt plan. Men Murakamis värld, med de dubbla månarna som ett slags symbol för romanens dualistiska tematik, är mer mångbottnad än så.

Hela bilden, om det finns någon sådan, får vi kanske vänta på tills tredje boken släpps. Ytterst tycks dock ”1Q84” handla om dragningskraften mellan två personer. Någonstans i allt det här, i denna myllrande, fantastiska och lekfulla roman, har Murakami skrivit ännu en historia om kärlek.

Arvid Jurjaks
journalist