När Apollo 11 den 20 juli 1969 landade på månen stod folk i kö för att köpa
månfärdsbiljetter och månfastigheter. För i tanken, konsten, litteraturen
och senare serietidningen och filmen hade vi varit där sedan länge. Det var
bara en tidsfråga innan vi liksom Neil Armstrong tog det lilla steget ner på
ytan.
Månfebern började på allvar på 1600-talet med Galileo Galileos observationer
och landsmännen Riccoli och Grimaldis kartor. Mörka delar kallades mare,
hav, och ljus terra, land. Det lockade till beskrivningar av växt- och
djurliv, ibland också människoliknande invånare. Och till drömmar om
forskningsexpeditioner.
Litterära figurer som Cyrano de Bergerac och Baron Münchhausen var de första
att med fyrverkeriraket respektive ballong flyga dit och rapportera om
koleriska mångubbar, väna kvinnor och fruktansvärda rymdmonster.
Månvarelserna, ofta kallade seleniter efter den grekiska mångudinnan Selene,
var populära att fantisera om. Efter bröderna Montgolfiers framgångsrika
experiment 1783 blev luftballongfärderna allt intensivare tills Jules Verne
1865 i ”Från jorden till månen” sköt upp sina rymdfarare med kanon.
Verne hade inspirerats av den vapentekniska utvecklingen under amerikanska
inbördeskriget och designade en pjäs i storlek med en modern skyskrapa. Hans
bok har också en del intressanta förutsägelser. Som optimal
uppskjutningsplats valde han Tampa i Florida, inte långt från dagens Kennedy
Space Center, och i uppföljaren ”Månen runt” (1870) använde rymdbesättningen
hjälpraketer för att ta sig tillbaka till jorden. Där landade de i havet för
att plockas upp av ett amerikanskt krigsfartyg.
Vernes teknologiska visioner inspirerade 1901 H.G. Wells att skriva romanen
”Den första färden till månen”, med sitt rymdskepp i
antigravitationsmaterial och radiokommunikationer till jorden. Här beskrivs
också seleniterna som en insektsliknande människa i kollektiva myrsamhällen
under jord och likheterna till monstren i ”Alien”-filmerna är slående.
Påverkan mellan vetenskap och science fiction har gått i båda riktningarna
under hela 1900-talet. När en grupp unga tyska fysiker, bland andra Wernher
von Braun och Herman Oberth, sköt upp raketer under 1920-talet hade de
inspirerats av filmer som danska ”Himmelskeppet” (1918) och en brittisk
Wells-filmatisering från 1919, och då Fritz Lang 1929 regisserade rymdeposet
”Månraketen” (”Frau im Mond”) var Oberth teknisk rådgivare.
Den riktiga raket Oberth planerade bygga och skjuta upp i filmen blev dock för
dyr, men trickeffekterna imponerar fortfarande. Här ser mycket välbekant ut,
bland annat nedräkningen baklänges till start. Raketen hade samma design som
kryssningsmissilen V2, utvecklad för Hitler av von Braun, och den dominerade
fram 1960-talet, t.ex. i Tintin-äventyret ”Månen tur och retur” från 1950.
Under det att missiler och raketer utvecklades och provsköts som en del av
kalla krigets rymdkapplöpning anlitades sf-författaren Robert Heinlein, för
att skriva den amerikanska storsatsningen ”Månraketen” (”Destination Moon”,
1950). Kombinationen av avancerade specialeffekter och realistiskt
skådespeleri gav sken av en dramadokumentär från en nära framtid, där
främmande makt (läs: Sovjet) försöker sabotera den kärnkraftsdrivna raketen.
Och undra på det: astronauterna upptäcker nämligen att månen består av uran.
När Sovjet 1959 började sända de obemannade Luna-farkosterna och president
Kennedy 1961 svarade med månlandningsprojektet blev rymden blev vardag. Det
gällde att förbereda sig på att resa iväg. ”Familjen Jetson” och ”Star Trek”
utforskade ”the final frontier” på tv medan Jerry Lewis-biofilmen ”Vår man
på månen” skildrade relationerna mellan ett amerikanskt par och deras ryska
grannar – på månen förstås. Terrorbalansen förmörkade även Stanley Kubrick
och Arthur C. Clarkes monumentala ”År 2001” när amerikanerna hemlighåller
upptäckten av en utomjordisk monolit nära sin militära månanläggning.
Apollo 11-landningen blev månfeberns topp, sedan svalnade intresset snabbt.
Vietnamkriget, kärnvapenkapplöpningen och de ekonomiska rekordårens slut i
oljekrisen vände framstegstro till dystopi. Staffan Bengtssons och Göran
Willis popkulturhistoriska ”Med K-märkt mot månen” börjar med Sputnik 1957
och slutar 1969, året då tv-serien ”Star Trek” lades ner. Apollo 13 blev den
sista stora mediehändelsen innan månprogrammet avslutades i förtid 1972
efter Apollo 17.
Då kom Douglas Trumbulls ”Tyst utflykt” (”Silent Running”), där
specialeffekttrollkarlen från ”År 2001” satte punkt för rymddrömmen med en
mardrömsberättelse om en rymdstation som blickar ner över tredje
världskriget. Apokalypser har varit på modet sedan dess, nu senast i den
återupplivade ”Terminator”-serien.
Idag är rymden inte ett löfte utan ett hot om invasion, sjukdom och meteorer.
En talande bild inleder ”Indepence Day” (1996) med att ett utomjordiskt
rymdskepp tornar upp sig över platsen där Armstrong och Buzz Aldrin en gång
tog sina första steg. Vi ser hur de berömda fotspåren i månsanden suddas ut.