Hur stora eller små var wienerbröden och äpplena på ett typiskt
Manhattan-kontor för 50 år sedan? Hur var vädret på USA:s östkust under
Valentines Day 1962? Vilka flygbolag trafikerade sträckan Baltimore-New York
med Boeing 707 en specifik dag i mitten av 1960-talet?
Detta är frågor man måste kunna besvara om man vill arbeta med den mest
diskuterade och prisbelönta amerikanska tv-serien just nu. Tredje säsongen
av hyllade tv-serien "Mad Men" startar på Kanal 9 den 7 januari.
Och om man tycker att frågorna är bisarrt fixerade vid ytligheter, bör man
hålla i minnet att "Mad Men" även avslöjar att dess 45-årige skapare Matthew
Weiner före tio fyllda hade läst och förstått J D Salingers "Räddaren i
nöden". Seriens eleganta yta skapar plats åt dess bottenlöst mänskliga djup.
Visst glänser huvudpersonen Don Draper förföriskt som en fulländad ikon för
manlig arrogans, men det som håller oss naglade vid rutan är de
livsavgörande dilemman som hela tiden pågår bakom hans fasad.
Matt Weiners intuitiva känsla för det sociala spelet mellan människor lägger
grunden för ett komplext och fängslande drama. I Weiners fantasi fick "Mad
Men" sin första skepnad i slutet av 1990-talet och under många tröstlösa år
kämpade han för att få någon att ens titta på manuset. Till slut gav det
honom jobb som författare på "Sopranos".
Och när pilotavsnittet av "Mad Men" äntligen var klart för sändning 2007
placerades han med en gång av tv-kritikerna sida vid sida med sin förra boss
David Chase, "Sopranos" skapare. Nu nämns Matt Weiner i samma andetag som
Martin Scorsese, Orson Welles, Alfred Hitchcock, George Lucas och andra
envisa berättargenier.
Madison Avenue är adressen i New York där serien utspelar sig, på annonsbyrån
Sterling Cooper med start i mars 1960. Tidens 30-åringar är alltså uppväxta
under depressionen och det är bara femton år sedan Hitler lämnade skutan.
USA regerar västvärlden, även om det kalla kriget skuggar den ljusa
framtiden. Konsensus är att stora bilar, cigaretter och drinkar är
rättmätiga kvitton på att det går bra nu. "Theme from a summer place" med
Percy Faith toppar Billboardlistan, Kennedy och Nixon har börjat munhuggas
inför höstens val om att bli Eisenhowers efterträdare, nio år återstår innan
Neil Armstrong skall bli den första människa som trampar på månen. Män är
män, kvinnor är kvinnor, och Ad Men på Madison blir i reklamarnas
självsmickrande terminologi "Mad Men".
Kung på Sterling Cooper är Don Draper (spelad av Jon Hamm), Koreakrigsveteran
och småsur 35-årig streber med omättlig sexaptit, även gift tvåbarnspappa
med grov distortion i sin personliga bakgrund. Egentligen är han en oäkting
från vischan med stulen identitet, vilket blir en allmängiltig metafor för
de flesta av seriens komplikationer – ingen utåt sett lyckad människa
tillåts vara säker på att den verkligen har förtjänat sin plats i livet. Han
balanserar väldigt ensam på slak lina men tycks klara sig genom allt, och är
utan konkurrens när det gäller att med tajming, blickar, pauser, gester och
skarpa oneliners hypnotisera Sterling Coopers klienter.
Dons främsta devis är "I sell products, not advertising". Han är diskret
nyfiken på allt nytt men tar inte direkt av sig hatten för de första tecknen
på den kommande sociala revolutionen. Sin position som blivande dinosaurie
cementerar han redan i första avsnittet med orden "I will not let a woman
talk to me like that".
Underifrån kommer Peggy Olson (spelad av Elisabeth Moss), storögd
Brooklyn-flicka som först hamnar på Sterling Cooper som Don Drapers
sekreterare. Trots att hon är socialt obildad och totalt blåögd inför
reklamvärldens harem-struktur avancerar hon på egna meriter snabbt till
copywriter. Att se henne tålmodigt bränna tid på kollegornas mansgriseri i
möte efter möte är som att snabbspola genom århundraden av kvinnlig
förnedring.
Draper är undantaget, visserligen en sexistisk kvinnokarl men samtidigt Peggys
förebild och i någon mening hennes mentor, när hon strävar efter en karriär
och att föra in en kvinnlig röst i Sterling Coopers produktion. Peggy
betraktas som en ful ankunge i den gamla världen men tycks drivas av en
övertygelse om att hon har en plats i den värld som komma skall.
Runt Peggy och Don rör sig ett stadigt persongalleri av älskare, kollegor,
kunder, vänner, familj och grannar. Det är i den hudlösa skildringen av
deras relationer gentemot dessa som Mad Mens briljans uppstår. All den kraft
som har lagts på att skapa en så detaljrik och tidskorrekt miljö som möjligt
tillåter manus, skådespelare, foto och klipp att åka kana och ta ut
svängarna åt vilket håll som helst.
Visst kan man skrocka efterklokt åt det eviga rökandet, dammiga
världsuppfattningar och modefraser. Man kan sukta efter de snygga kläderna,
frisyrerna, inredningarna och den bedrägliga trygghetskänsla allt detta ger.
Det är också lätt fnysa åt de många nivåerna av legitimerad diskriminering.
Den synliga miljön är dock bara den pikanta inramningen till dramat vi följer.
Låt dig inte luras tro att ytan är vad "Mad Men" handlar om. Den handlar
inte ens om hur långt mänskligheten har kommit 2010. "Mad Men" handlar om
hur människor är.