Ibland får mitt feministiska patos en nytändning. En kort visit på det
feministiska symposiet ”Privilege Walk – Feminist and intersectional aspects
of contemporary art”, som hölls av Föreningen JA! och Lilith Performance
Studio i Malmö i helgen, hade just den effekten.
Jag kom lagom för att höra Vanja Hermele, feministisk författare och
genusforskare, prata om de ytterst märkliga och ogrundade föreställningarna
om att konstnärlig kvalitet och jämställdhet är varandras motsatser.
Utgångspunkten för Hermeles föredrag var hennes magisteruppsats i
genusvetenskap, där hon undersökt hur de stora teatrarna ser på begreppet
kvalitet. Dessutom gjorde hon den tidigare ickeexisterande statistiken på
hur det egentligen ser ut med könsfördelningen bland pjäsförfattarna på
Dramaten och Stockholms stadsteater.
Resultatet kan få även den mest dystra feminist att tappa hakan: av de pjäser
som mellan år 2002 och 2006 framfördes på Dramaten var 95 procent skrivna av
män. Den enda av Dramatens scener som hade en övervikt av kvinnliga
pjäsförfattare var barnscenen, med de blygsamma siffrorna 52 procent kvinnor
och resten män. Inte blir det bättre heller, konstaterar Hermele – det
spelades fler pjäser av kvinnliga författare på Dramaten för hundra år sedan
än idag.
Argumentet om att kvalitet alltid måste gå före till jämställdhet i
kultursfären är lika tomt som det är etablerat. Hur ofta hör man inte
personer i kulturella maktpositioner yttra sig om att ”jo, visst önskar vi
oss fler kvinnliga aktörer, men vi sätter kvaliteten i första rummet, och då
råkar det falla sig så att män är överrepresenterade”. Jag undrar om de som
fäller sådana kommentarer någonsin frågar sig var deras uppfattning om vad
som är kvalitet egentligen kommer ifrån. Kvaliteten, säger Hermele, är ett
mystifierat begrepp som utger sig för att vara objektivt men egentligen har
en dold agenda. Kanske så dold, att inte ens de som slänger sig med
begreppet förstår vad det kommer ifrån.
För man får ju inte glömma bort historien. Sinnebilden för kvalitet är de
böcker, pjäser, filmer och konstverk som vi kallar klassiker. Varför de
flesta av verken i vår oskrivna kulturkanon har manliga upphovsmän är
uppenbart för de flesta, men hur det påverkar vår kvalitetssyn även idag
diskuteras sällan. Patriarkatet är ju försvunnet – framför allt i den
intellektuellt högtstående och progressiva kulturvärlden.
Varför är då kvinnors konst sämre, satt i relation till den nedärvda manliga
kvalitetsmåttstocken? För det första görs det fortfarande skillnad på vad
som är mänskligt, och vad som är kvinnligt. En kvinnas konstutövande är
bundet till hennes ”kvinnliga erfarenhet”, en mans till hans ”mänskliga
erfarenhet”.
Skulle man då som kvinna försöka vända detta faktum, att allt man gör sätts i
relation till ens kön, till att föra en feministisk linje i sitt skapande är
man politisk, förutsägbar och representerar ett särintresse på bekostnad av
den konstnärliga kvaliteten. En opolitisk konst är kvalitativ, och därför
kan kvinnan aldrig åstadkomma kvalitet. För så länge män sätter agendan i
kulturvärlden kommer kvinnans position alltid vara politisk, oavsett vad hon
gör.
AMANDA SVENSSON
författare