I decembernumret leker tidskriften Arena med slipsens metafor: slipsen som
maktsymbol, slipsen som manlighetens snara.
Zanyar Adami skriver lite förvånat om hur skilsmässor drabbar kvinnor hårdare
ekonomiskt medan männen slås ut socialt – vilket i USA blivit så vanligt att
fenomenet fått en egen diagnos, ”bread winner syndrome”. När mannen lagt så
mycket kraft på karriären att vännerna automatiskt följer med frugan i
flyttlasset. Mannen pallar inte ensamheten och tar livet av sig. Antingen
direkt eller via alkohol och usla matvanor.
Min egen morfar svarade aldrig i telefon och om det någon gång var han som
ringde visste man att det var något allvarligt. Helt normalt beteende för
några decennier sedan; kvinnorna skötte hemmet och det sociala även när de
bidrog till försörjningen.
Nu hör jag fler kompisar oroa sig över ensamma pappor på julen. Kvinnorna som
skilt sig klarar sig utmärkt, de osociala männen är en kvarbliven
brunkålsrest från folkhemmet.
I höstas, i danska Politiken, anklagade sociologiprofessorn Martin Munk
feminister för att kämpa i fel riktning: samhällets nya förlorare är inte
kvinnorna utan fattiga outbildade män. Deras jobb har flyttat utomlands.
Skolsystemet gynnar mellanchefsegenskaper – flexibilitet, effektivitet och
planeringsförmåga – som kvinnor drillas i tidigt. Precis som Adami skriver i
Arena: kvinnor tenderar att gifta sig uppåt i samhällstegen, män nedåt.
Vilket leder till ett överskott både på outbildade män och välutbildade
kvinnor. Kvinnorna har starka sociala nätverk – männen överges på alla plan.
Mansförtryck och kvinnovälde? Niclas Järvklo, som skriver i Arena om
maskulinitetspolitik, har rätt i att feminismen inte ska lastas för männens
nederlag. Det är tack vare feminismen som män överhuvudtaget har
föräldraledigt. Enligt forskaren Sara Edenheim får den relativt unga
maskulinitetsforskningen dessutom märkligt mycket resurser på de
genusvetenskapliga institutionerna.
De frånskilda karriärspapporna betalar, i alla fall enligt den amerikanska
diagnosen, priset för sin makt med dålig kontakt med barnen (och varför
skulle makt egentligen vara gratis?). Men att de män som bäst behärskar
konsten att hålla varandra om ryggen professionellt skulle vara hopplösare
än andra när det kommer till vänskap är en ekvation som inte går ihop. Mäns
ensamhet är mycket mer komplex än så. Särskilt som vi vet att män från lägre
sociala sfärer drabbas värre.
Ensamheten handlar lika mycket om samhällets ivriga vurmande för tvåsamheten.
Och i hjärtat av denna norm är den traditionella mansrollen, brunkålsresten,
ännu tillräckligt bekväm för tillräckligt många.
Ett talande bevis på hur vi egentligen har det med jämställdheten borde vara
Findus jultallrik, en portion att värma i micron och avnjuta i ensamhet.
Julen 2008 såldes 200 000 exemplar.
Julia Svensson, journalist