Per Svensson: Socialdemokraterna har valt ny ledare. Varför blev det
Juholt?
Magnus Wennerhag: Därför att det inte fanns några självklara
kandidater. Då hittade man en kandidat som tillräckligt många kunde enas om.
Så enkelt är det.
Sofia Nerbrand: Man vet inte vad han vill politiskt. Men letar man på
Youtube och i gamla riksdagsprotokoll hittar man en gråsosse som ändå lutar
åt vänster när det gäller ekonomisk politik och välfärdspolitik. Jag tolkar
det som att Sverige utanför Stockholm har gjort revolution inom
socialdemokratin. Där vill man ha en man som under radarn rest mycket i
landet, talat mycket i kommunföreningarna, pratar som folk gör mest – en
ganska vanlig typ. Och det är väl en reaktion mot Mona Sahlin som pratat
hbt, är kompis med Liza Marklund, går på kändisfester och personifierar ett
urbant liv som jag tror att rätt många människor med rätt vanliga liv ute i
landet inte känner igen sig i.
Per: Han är allt hon inte är och vice versa. Magnus, håller du med om
det?
Magnus: Njaaaää, i framtoningen kanske. Landet mot stockholmaren. Han
är man och hon är kvinna …
Sofia: Men har de något mer gemensamt än att båda är mörkhåriga?
Allvarligt talat?
Magnus: Att Håkan Juholt skulle vara en utpräglad vänsterpolitiker, det
är det väl få som tidigare har menat. Socialdemokratin är ju ett
vänsterparti men i partiet står han stadigt i mitten. Och egentligen har
Mona Sahlin gjort det också, även om hon har haft vissa profilfrågor som hon
har lyft fram.
Per: Men om man nu säger att Håkan Juholt ska stå för något folkligt så
sa man ju det om Mona Sahlin också, i alla fall när hon var yngre. Det
tjatades ständigt om hennes förmåga att tala så att alla förstod.
Sofia: Mona Sahlin hade förvisso bara en förhållandevis blygsam formell
utbildning och pratade dialekt, även om det var stockholmska. Inte heller
hon hade en framtoning som välutbildad intellektuell. Så i den bemärkelsen
kan man säga att socialdemokraterna nu håller liv i en trend. Men hon är mer
urban än Håkan Juholt, mer kulturradikal.
Per: Ska man förstå valet av Juholt som ett utslag av en pendelrörelse
– en ny partiledare som uppfattas som sin företrädares motsats – eller som
ett uttryck för en mer kontinuerlig rörelse i politiken?
Magnus: Det skulle kunna vara så att det faktum att man nu slängt in en
politiker som i många kommentarer framställs som apart illustrerar en
rörelse under ytan i politiken.
Per: Och vad skulle det vara?
Magnus: I västvärlden har klyftorna och konflikterna ökat. De kan
hanteras på två sätt. Antingen som sociala problem eller som kulturella
problem. I eufori över att kunna avveckla välfärdsstaten och införa mer
marknad har högern skapat sociala problem som den inser minskar
sammanhållningen i samhället och som därför måste konfronteras. Då väljer
man den kulturella vägen. Vi har fått fenomen som Sverigedemokraterna som
försöker återskapa något slags nationalistisk folklighet. Man kan se
liknande tendenser ta sig mildare uttryck i olika språktestförslag.
Per: Och var skulle Juholt komma in där?
Magnus: Han kan uppenbart stå för något folkligt.
Per: En folklighet som faktiskt finns eller någon man bara tror finns?
Sofia: För mig personifierar Håkan Juholt dåtidens Sverige. I alla fall
att döma av det man hittills sett av honom. Han står för något som går stick
i stäv med den pågående urbaniseringen. När människor utbildar sig och
flyttar så är det inte Oskarshamn de väljer. Det är inte där det händer.
Håkan Juholts person och politiska meritlista symboliserar inte ett ideal
eller ens en ambition. Vart tog socialdemokratins vilja till klassresor
vägen?
Per: Det är väl uppenbart att Fredrik Reinfeldt inkarnerar en
villaboende samtida medelklass. Han är politikens innebandyklubba. Vad
personifierar Juholt?
Sofia: Ja, han är väl arbetarklass. Samtidigt är det spännande att han
lyft fram att hans morfar är konstnär. Och när Helsingborgs Dagblad före
valet frågade riksdagsledamöterna om deras kulturvanor, favoritförfattare
och så vidare, skrev han ett ganska långt svar som gick ut på att han inte
kunde peka ut ett enstaka verk utan hade en mängd referenser. Så han är
uppenbarligen en person som har kontakt med sitt känsloliv och är nyfiken
kulturellt. Det måste man inte ha gått på högskola för att ha och vara. Jag
tror att man trots allt inte ska underskatta honom. Han verkar vara en
person som säger vad han tycker, som är rättfram.
Magnus: När du säger att Reinfeldt är medelklass skulle jag vilja säga
att det är Håkan Juholt också. Skillnaden är att Juholt inte bor i
Stockholm. Det finns en sammanblandning av klass och geografi i dagens
debatt där man försöker få det att framstå som att den välutbildade
medelklassen bor i de tre storstäderna medan befolkningen i landet
därutanför är antingen bonnläppar eller förtappad arbetarklass som röstar på
Sverigedemokraterna. Så är det inte.
Sofia: Apropå Sverigedemokraterna så vet man att deras väljare är yngre
personer med lägre utbildning, företrädesvis män, som tycker att detta med
globalisering är läskigt och drömmer sig tillbaka till folkhemmet.
Sverigedemokraterna är ett högerpopulistiskt parti när det kommer till
invandringspolitik, och det är kärnan i rörelsen, men när man tittar på
välfärdspolitiken så är det ett traditionellt vänsterparti.
Sverigedemokraterna och gråsossar attraherar samma delar av väljarkåren. Så
jag hoppas verkligen att Håkan Juholt ska kunna vinna tillbaka en del
väljare från Jimmie Åkesson. Däremot har jag svårt att se att Juholt och
sossarna, om de går i traditionell riktning, ska kunna utmana Miljöpartiet
och de borgerliga.
Per: Mustaschen! Vad har den för symbolvärde? Den är ju inte … up to
date, väl?
Magnus: På samma sätt som när Göran Persson kom med sina
80-talsglasögon när han blev vald till partiledare 1995 så utstrålar den, om
man ska resonera som dem som lägger vikt vid politikers utseende, att här är
någon som kommer från landet, som inte hänger med i trenderna.
Per: Och det är ett plus, kanske?
Magnus: Det kan vara ett plus. Det kan vara ett minus. Jag vet inte.
Sofia: För mig är mustaschen mer lastbilschaffis än den dröm om att
bli, tja journalist, läkare eller företagsledare, som är viktig för många
yngre personer.
Per: Partier som går bra i Sverige i dag har ledare som känns igen från
väljarnas vardag. Reinfeldt är den pålitlige grannen, mannen man vill ha som
ordförande i villaägareföreningen. Maria Wetterstrand skulle kunna jobba här
på Sydsvenskan, hon förkroppsligar en viss typ av akademisk medelklass med
ryggsäck och vegetariska lunchlådor.
Sofia: Ja, och många ser nog ett ideal i just Maria Wetterstrand. Man
vill vara lika intelligent, verbal, snygg,
Per: Duktig…
Sofia: … ha lika mycket integritet. Man kan förstå att hon och Mona
Sahlin tycks ha blivit nästan privata vänner. Men jag har väldigt svårt att
se Maria Wetterstrand och Håkan Juholt gå ut för att äta middag tillsammans.
Magnus: Säg inte det! Och skulle jag gå ut och ta en öl med någon
ligger Juholt närmare till än Reinfeldt. Och de flesta jag känner skulle nog
känna samma sak.
Per: Men vad är det då som attraherar hos Juholt? Vem är han, killen
man åker ut och fiskar med?
Magnus: Ja, kanske killen man fiskar eller jagar med. Och då kan man
fråga sig: vilka är det som åker ut och fiskar, vilka är det som jagar?
Per: Män.
Magnus: Ja, och det är inte någon storstadssysselsättning direkt.
Vid bandspelaren: Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen