"Människor är trevliga"

Malmö är bestulet. Och det är Göteborg som är tjuven.

Först var det Björn Afzelius. Han flyttade 1976.

Sedan var det Peter Ijeh. Han gick till IFK Göteborg 2004.

Och nu tas Malmö-klassikern "Här är ditt liv", skånsk televisions absoluta nummer ett, över av Ingvar Oldsberg.

Har någon kollat om Kockumskranen verkligen är kvar i Sydkorea? Att Kal P Dals grav inte är plundrad? Att Gabriel Jönssons originalmanus inte har fyllts av göteborgsvitsar?

Ingvar Oldsberg tycker att början på den här artikeln är jätterolig. Jag har skrivit den i förväg, och visar honom när vi ses.
– Detta kommer att fortsätta förstår du. Vi tar det långsamt, så ni inte märker det, en grej i taget. Vi funderar på att flytta universitet från Lund hit, det grundades väl 1668? Samma år som Riksbanken? Jag hade en fru från Skåne, en Ystadstjej som heter Monica. Hon köpte en krog i Arild och jag är ofta i Höganäs och hälsar på i hennes ostbutik.

En gång fick Ingvar Oldsberg svara på vad han tycker om p-böter, i en kvällstidningsenkät:

"P-böter är positivt. För då har man ju bil."

Vad säger det om Ingvar Oldsberg? Han är i varje fall inte typen som bär ett avgrundsmörker inom sig. Ingen grubblare. Men samtidigt en man som har väldigt klart för sig att alla inte är lika lyckligt lottade som han. Som vet vad som räknas i livet: Minnen. Nya storysar att berätta. Möten med människor han tidigare inte mött.

Han pratar gärna med alla. I stort sett alltid.

Hur ser dina integritetsbehov ut?
– Behöver vi ha så mycket integritet, i den meningen? Eller är det en förlegad uppfattning? Mår vi inte bäst i sällskap med andra?

Så du behöver aldrig vara själv?
– Jag tittar ju väldigt mycket på tv. Alla nyhetsprogram och debatterna och sporten, jag ser dokumentärerna och "CBS 60 minutes". Och då är man ju själv. Familjen tröttnar, och då sitter man ensam kvar. Jag kanske går in och tränar på mitt hemmagym en stund. Men så ringer det ju alltid.

Ja, du står i telefonkatalogen. Det är ju inte helt vanligt bland Sveriges mest kända människor.
– Det har jag gjort alltid. Det är en anständighetsfråga. Det blir ju inga mordhot mot någon som gör "På spåret". Det ringer ju mycket folk, och så har de lite uppfattningar om det ena och det andra och förslag på en gäst till ett program kanske. Det är ju trevligt bara. Människor är trevliga. Jag gillar att stanna på gatan eller att prata med någon i hissen eller på ICA. Det är en anständighetsfråga alltså. Vill man att tre miljoner ska se "På spåret" måste man ha en öppenhet gentemot de människorna. Det vore märkligt annars.

Men du är ju ensam om det.
– Eh... ja. Men visst, det ringer halv två på natten ibland från något partaj i Bergsjön eller så. Då säger jag "du, jag sover, kan du inte ringa i morgon?" Så har vi i alla fall haft kontakten.

Tappar du aldrig humöret?
– Jo... det kan jag väl tänka mig att jag gör. Omgivningen kan nog uppfatta mig som envis på jobbet. Lennart Hyland fick mycket kritik för det, men det var ju för att han ställde så stora krav på sig själv att han också gjorde det på omgivningen. Så då ser man bara uttrycket, och inte anledningen till uttrycket.

Ingvar Oldsberg har inte enbart gott rykte heller, och är den förste att påpeka det själv: I perioder har han haft dålig kontakt med något av barnen. Många avslutade relationer. Dåliga investeringar. Och en livssyn som satsar allt på närvaro nu på bekostnad av sen.

Det löser ju sig alltid.

Samma gäller för "Här är ditt liv". Det måste det göra. Det ska till om inte ballar av stål så i alla fall rejält mod för att ge sig på nittio minuter direktsändning med en oförberedd huvudperson som kidnappas till programmet samma dag.
– Men vi bandar ett av de här sex programmen i förväg. Och så sparar vi det, som en buffert, i fall det skulle rasa alldeles någon gång och programmet skulle spricka.

Varför lockas du av formen?
– Man kan ju börja med Lasse Holmqvist, som var programledare för den här serien på åttiotalet. Han är bland de största ikonerna vi har haft. Han hade värme, tajming och innehåll. Och han lyssnade på gästerna. Han hade förmågan att våga invänta ett svar. "Här är ditt liv" är verkligen en utomordentlig programform. Det möter egentligen alla kriterier du kan sätta upp för ett innehåll. Du kan ju få vilka infallsvinklar du vill.

Vad blir annorlunda?
– Det är lite svårare att hitta de överraskande momenten i dag. Medievärlden ser annorlunda ut. Vi vet mer om personer i dag än vad vi visste på Lasse Holmqvists tid.

Hur har ni valt gäster?
– Jag måste ju ha ett intresse för personen, men det har jag nog för de flesta i och för sig. Vi hade kanske en lista på hundra namn till att börja med. Och så blir det naturliga avhopp: personen är inte tillgänglig, inte i landet och så vidare. Eller så kan vi märka genom diskreta förfrågningar att den här personen inte skulle tycka om det. Och då kan det aldrig bli bra.

Jag minns ett program med Lill-Babs när jag var liten...
– Ja, med alla hennes före detta män som kom in på parad. Det blev verkligen inte bra, hon blev ju ledsen av det.

Hon berättade det långt senare, men det syntes ju inte på henne då.
– Nej. Men sådana situationer måste vi undvika. Man får utgå från sig själv och från människorna på redaktionen. Vad hade man själv tyckt om samma sak? Jag är inte betjänt av att huvudpersonen skruvar på sig. Mervärdet uppstår om gästen trivs och levererar på något som jag säger, något som föder det icke förväntade.

Vad blir svårt för din del?
– Att inte hamna i fokus. Det är ju gästen det handlar om. Michael Parkinson är väldigt bra på det.

Din son Staffan har ju faktiskt gjort en säsong av det här programmet också, i TV3 för tolv år sedan. Såg du det?
– Ja, men han fick bara halvtimmar, och dessutom med reklam. Då var det 24 minuter kvar. Det blev för snuttifierat.

Du måste vara extremt förberedd för det här. Det är mycket som kan gå fel.
– Jo, men den förberedelsen började jag med 1972. Man kan klara sig ur situationer, och det vet ju jag. Man kan säga "det här fungerar ju inte alls, vi tar om det där". Man kan avväpna, "jag håller med dig, det var en märklig fråga, men du – jag har en ny här". Det ger sig.

Jo, men jag vägrar att tro att det bara är lite charm i största allmänhet.
– Det är nog mycket det ändå. Jag försöker våga bygga mina resonemang runt vilka svar jag får. Om jag har fyra frågor och allt är besvarat redan efter fråga två, då är det nog bäst att jag frågar något annat. Så avspänd relation till manus är det kanske inte alla som har. Jag gjorde en gång en sjutimmars Amnestygala med Kattis Ahlström och gäster och kungafamiljen på plats. När vi står och ska gå in säger jag: "Du, vi kastar manus." "Du är inte klok" sa hon då. Men jag menar att om man är förberedd på de första femton minuterna, då löser sig resten. Är den första halvtimmen bra, då tenderar det att bli bra i förlängningen också.

Så du slängde manus?
– Ja. Men Kattis hade ju kvar sitt, så jag kunde titta lite i det. Hahaha.

Vad vill du göra som du ännu inte har gjort?
– Vad jag alltid har varit intresserad av är politik och internationella frågor. Jag började ju som student i statsvetenskap här på Göteborgs universitet. Men det kan bli ett trovärdighetsproblem, om jag faktiskt skulle göra utrikesjournalistik. Man kanske inte förväntar sig det från mig.

Utanför på Vasaplatsen står ett monument över Torgny Segerstedt, en egensinnig och orädd journalist som skrev rasande vidräkningar med de tyska nazisterna under Andra världskriget.

Han bodde där, vid Vasaplatsen, och brukade gå på promenad och rasta sin hund. Innanför rocken hade han alltid en pistol. Han förstod faran han utsatte sig för genom att skriva som han gjorde, men vägrade att hålla sig undan, vägrade att gömma sig.

Samma dag som Torgny Segerstedt dog, den 31 mars 1945, föddes Ingvar Oldsberg.
– Björn Hellberg skojade och sa Den flög inte långt, den anden. Hahahaha. Det är lite väl pretentiöst för min smak, men det var ju Hellberg som sa det.