Arkitekturbiennalen brukar vara fylld av vilda experiment och ett utforskande av den digitala världens alla möjligheter. Och på väg längs med kajen bortom Markusplatsen lockar visserligen Singapore med sin lösning på världens överbefolkning. Bygg ett jämnt tusental Singapore på en yta lika stor som två stycken Italien eller ett Texas, och hela jordens befolkning kan flytta in och lämna naturen ifred. Praktisera intensivt växthusjordbruk och använd endast en trehundradel så stor markyta jämfört med vad som krävs för att göda en alltmer globaliserad amerikansk livsstil.
En betydligt mer pragmatisk möjlig utopi än modernismens utraderande stadsplaneprogram med Le Corbusiers Cité Radieuse, Frank Lloyd Wrights Broadacre city för att inte tala om Paolo Soleris Arcosanti. Även om det låter extremt så talar man i stad efter stad världen runt om just förtätning som stadsplaneringens motgift mot koldioxidutsläpp och rovdrift på naturen.
Väl framme i Venedigs gamla varvsområde väntar mer inåtvända och självkritiska utställningar. Olafur Eliason bidrar med piskande stroboskopbelysta slangar, likt ett stjärnfall i mörkret. I ett annat rum vrider sig en trappa upp genom ett moln. Det handlar om material. Om rumsgestaltningar. Om sinnlighet.
Och visst ligger det något i kritiken att samtidsarkitekturen slarvat bort materialitet, kunskap om proportioner och rumslighet. Den unge japanska arkitekten Junya Ishigami går längs med uppspända nära nog osynliga linor som anger ett möjligt projekt någonstans i Europa. Arkitektur som luft, som om arkitekturen vore en rent efemär skapelse utan hänsyn till vardagliga ting som konstruktionsregler och tyngdkraft.
Junyas installation har ett tydligt släktskap med sjuttonhundratalets Piranesi, vars skisser ställs ut på San Giorgio-ön inte långt från biennalområdet. Piranesi utmanade också sin samtid när han gav liv åt romarrikets ruiner, statyer av rovdjur och glömda kejsare och raserade murverk som attackeras av växtlighet, det fantiserat drömda framför det illa utfört byggda. Junya borde däremot fått sitt guldlejon för bästa projekt redan för två år sedan när han ifrågasatte arkitekturens monumentalitet och abstraktion med fjärilstunna drömska urbana projekt tecknade nästan helt i vitt i den japanska paviljongen.
– Arkitektur är vanligtvis mycket stark och rigid, säger Junya. Jag vill känna marken, jag vill skapa en arkitektur som är lite mer bräcklig och mycket mjuk och bekväm. Det handlar om en helt ny skala i arkitekturen.
Efter att historiker och kritiker under flera år varit utställningskommissarier på Arkitekturbiennalen så är det åter dags för en arkitekt. Och för första gången också en kvinna. Men japanska Kazuyo Sejima är långt ifrån lika radikal som sin kollega Massimiliano Fuksas som för tio år sedan utmanade arkitekter med en enorm videoinstallation av slum, trafikstockningar och flyktingvågor. Kazuyo, som i år också blev den andra kvinnan i ordningen att erövra Pritzkerpriset, arkitekturens egen Oscar, är fåordigt blyg när hon på den tredje invigningsdagen under den numera så tyglade prisceremonin lämnar över ett guldlejon till arkitektgurun Rem Koolhaas.
– Välkomna! Ha det så kul!
Ändå är hennes tema – Människor möts i arkitekturen – en självkritik. Och nog kan man instämma i att den arkitektur som visats upp under tidigare biennaler ofta har svårt att mäta sig med forna tiders mästerverk som tycks kunna trotsa tidens tand i årtusenden. I det egna kontoret Sanaa söker hon själv en lätthet och spänstighet som moderniserar en japansk närmast minimalistisk estetik.
Wim Wenders har gjort en 3D-film som återger Kazuyo och kollegan Ruye Nishizawas prestigebyggnad för Rolex, en böljande vit skapelse som är både arkitektur och landskap i ett. Lite längre bort i Giardini bland de olika ländernas utställningar visar filosofen Erik Rietveld ett helt hav av blå byggnader och säger att de alla ska erövras.
– Det finns tiotusentals tomma offentliga byggnader i Holland, precis som den här utställningspaviljongen som bara används några månader om året. Samtidigt har det holländska parlamentet satt som mål att vi ska bli en av världens fem främsta kunskapsländer. Här finns enorma möjligheter.
I den grekiska paviljongen bemöts både finanskris och jordbrukets misslyckade monokulturer med en Noaks ark fylld med frön och en fullödig, lågskalig produktion. Antikens ord för byggande, ktisis, betyder ursprungligen förberedelse för sådd. Precis som i Cerith Wyn Evans neonskrift av ett poem skrivet av James Merrill, som möter i entrén till den italienska paviljongen, är det orden som bygger arkitekturen.
Den nordiska paviljongen är en lika stor besvikelse som alltid, trots att Sverre Fehns byggnad är biennalens vackraste. Arkitekturmuséet nöjer sig med att visa upp affischer på några projekt. Men det är knappast att man förvånas, den arkitekturrevolution som under de två senaste decennierna med helt nya former har förändrat omvärldens syn på vad arkitektur kan vara, har gått Sverige förbi. Den skyskrapevurm som drar fram i Stockholm lagom till valet har inget att göra med arkitektur, den handlar endast om att dra ut modernismens lådor på höjden för att sätta städer och företag på kartorna. Enda nyheten jämfört med tidigare år är att Economy och Testbed Studios med Tor Lindstrand i spetsen låter tolv arkitektkontor sitta och rita på plats. Förhoppningsvis så kommer Arkitekturmuseets nya ledning låta enskilda kuratorer ta över till nästa gång, ett grepp som fungerar alldeles ypperligt under Konstbiennalen.
Det finns däremot andra svenskar på plats i de mer ambitiösa paviljongerna. Strax intill, i den amerikanska, finns Per-Johan Dahl som bytt Malmö mot Los Angeles under arbetet med doktorsavhandlingen. Han ingår i UCLA:s tankesmedja Citylab som gett sig på outnyttjade bakgårdar i LA:s Pacoima. Små utdragbara hus formgivna av arkitektkontoret Daly Genik ger helt nya möjligheter.
– Det här förtätningsprojektet är lika relevant i Europa och i Sverige, det handlar inte bara om att bättre utnyttja marken och städernas transportapparater, det handlar också om att motverka segregering och att ge människor möjlighet att få bättre ekonomi genom att kunna hyra ut sin tomtmark.
På väg tillbaka till Rialto möter jag borgmästaren Giorgio Orsoni som assisterat i utdelandet av alla guldlejon. Och han instämmer i att hans stad nog är det allra bästa svaret på Kazuyo Sejimas tema. Venedigs alla byggnader och labyrintlika stadsmönster med alla sina oförväntade möten är den ultimata postmoderna stadsmiljön, en stad som är mer än dimma och melankoli, mer än ett monument över staden, snarare ett monument över mänskligheten själv. I ett av Europas största historiska centrum möts alla ansikte mot ansikte.