”Having troubles telling how I feel, but I can dance, dance and dance.” I låten från debutalbumet ”Youth Novels” berättar Lykke Li nästan viskande om sitt dansande. Hur hon genom sin kropps rörelser till musiken vågar ge utlopp för saker som hon genom talet inte lyckas förtälja. Hur dansandet kan upprätta en direkt kontakt med sinnet, och på så sätt fungera som ett utlopp för de ärligaste och mest obearbetade av känslor.

På ”Body Talk Pt. 1”, det första av Robyns tre planerade album i år, har dansakten en liknande roll. I den storslaget sorgsna ”Dancing On My Own” finner hon sig själv på klubbgolvet; dansandet blir i all desperation ett sätt att hantera ensamheten efter ett break-up. Men det förekommer också en frivillig ensamhet. I låtar som ”Dancehall Queen” (Diplo-samarbetet vi lärde känna som ”No Hassle”) och tunga Röyksopp-låten ”None Of Dem” blir solodansen ett sätt att uppvisa självsäkerhet och pondus. Det är en snygg symbolik.

Låtuppdelningen påminner om den på ”Robyn”, comeback-skivan från 2005 som när den gavs ut på nytt 2007 etablerade henne som den originella popkonstnär hon ses som idag. Samma slags starka popballader, bombastiska sorgekreationer och stöddigt beatbaserade danslåtar går igen idag, om än med större tonvikt på det elektroniskt minimalistiska. Men hon låter oss heller aldrig glömma varifrån hon kommer; både i ”Cry When You Get Older” och akustiska ”Hang With Me” släpper hon stolt fram de allra mjukaste av popmelodier.

Framför allt är ”Body Talk Pt. 1” ett minialbum som präglas av planering och eftertänksamhet. Med lika mycket mod som mognad har Robyn i de åtta spåren vågat ge alla sidor i sin artistpersonlighet lika stort utrymme, och visar inte minsta tecken på att nöja sig med det erkännande hon redan fått. Det är såväl ett befästande av den Robyn hon presenterade för tre–fyra år sedan, som ett trotsigt nyskapande av henne.

Frågan är om det går att komma längre från en signaturmelodi till ”Lilla sportspegeln”.