Med en sträng vakts distans till sig själv

En gång var Lena Andersson på en blind date som, enligt eget referat, slutade i katastrof.

”Vad jobbar du med då?” frågade mannen mitt emot henne.

Hon ville inte svara. Inte ge det där hopplösa svaret ”författare”. Inte förklara varför han säkert inte hade hört talas om någon av hennes böcker.

Så medgav hon i alla fall.

”Jahaaa! Så det är en riktig kulturknutte som är här!” sa mannen då, inte utan intresse, men på studsande hälsingedialekt.
– Då gick jag, säger Lena Andersson.

Och häver upp ett stort skratt, ett plötsligt, som många inte tror att en person som hon är mäktig.
– Nej, folk är lite rädda för mig. Har jag märkt. Det är väl den här rynkan mellan ögonbrynen, den har jag när jag skrattar också.

Inget mer?
– Jag håller fast i vissa ämnen. För mig är det oerhört viktigt att förstå hur det verkligen är, samtidigt som jag vill förstå argumenten från mina meningsmotståndare. Men när det gäller religion begriper jag inte hur upplysta människor kan bortse från att de gör tankemässiga felslut som de aldrig skulle göra i något annat sammanhang.

Lena Andersson har varit skidåkare av elitklass. Här finns alltså något prestationsorienterat, envetet.
– Jag kanske förhåller mig så till det mesta. Jag skolades in i det som barn, att man aldrig får flyta runt och vara slapp. Allt ska leda till resultat. Det är ju inte alltid en bra inställning. Konstnärligt arbete tar ju vägen via en massa onyttiga irrgångar. Jag kompenserar det genom att vara lekfull och barnslig ibland. Men det envetna finns där hela tiden.

Hur då?
– Jag ger aldrig upp om jag är kär i någon. Om jag får gensvar men ändå möter hinder. Jag jagar och ligger i och försöker igen.

Vad jobbigt det låter.
– Ja, det är jobbigt. Men det ger mening åt livet. Och det ökar framför allt förståelsen av mig själv och människans psyke. Samvaron med andra människor blir till research, oundvikligen, och livet är aldrig så brännande och tillspetsat som i en passion. I en passion gör man ju vad som helst för att vara nära en annan person. Åker hur långt som helst. Köper vad som helst. Det är bäst att det leder till någon ny insikt åtminstone, om man sen inte lyckas i själva kärleken.

Vad jobbigt det låter. Som sagt.
– Men jag har distans till allting. Jag ser alltid mig själv utifrån, samtidigt som jag är närvarande och mitt inne i det. Både och på en gång. Det har jag alltid gjort.

Vad har du sett?
– Det är en sträng vakt, hon som sitter vid sidan av. Hon vaktar på hur jag beter mig. Att jag aldrig ska vara tillgjord.

Hur ser du på dig själv just nu? I det här samtalet?
– Ööh … jag tänker att jag visst pratar på rätt mycket. Men det ska jag väl göra nu? Jag skulle aldrig kunna vara skådespelare. Jag kan inte gå emot mig själv. Jag upplever oerhört starkt att jag har en kärna. Som är fast och intakt och evig.

När Lena Andersson får i uppdrag att berätta om sin nya bok gör hon det i raka ordalag: Den skildrar det totalitära psykets mekanismer. En terroristledare som gömmer sig i bergen i Asien kommer till Tensta för att spränga jorden i luften, men blir sinkad av en svensk kvinna. Han blir förälskad och börjar för första gången längta efter något annat än Gud.

Och allt faller i bitar.

Recensionerna var blandade. Hur såg du på det?
– En del var oerhört sarkastiska, en del väldigt fint berömmande. Debatten om religion som jag har deltagit i har nog legat i vägen för mottagandet.

Just det. Berätta om vad som hände när du gjorde ”Sommar” i radio 2005.
– Det var något jag hade tänkt på länge: att skriva om Jesus. Diskrepansen mellan Jesus karaktär i Bibeln och hans rykte som godheten själv. Även bland icke-troende har han ett oförtjänt gott rykte, sekulära konstnärer använder honom, även jag gör det. Slarvigt, så där. ”Han tror att han är Jesus”, kan man säga. Men jag var väldigt orolig för att programmet skulle bli tråkigt. Vill någon verkligen lyssna på bibelcitat i radio? Jag läste igenom evangelierna igen, strök under de passager som jag visste fanns där och som stämde med min tes: att Jesus är arrogant, nyckfull och maktfullkomlig, och absolut inte socialistisk till sinnet som en del socialister gärna hävdar.
– Och så var det lördag, och vi sände. På måndagen brakade det loss. Jag fick femtio mejl på en timme. Sedan var det så varenda dag i en vecka. Jag var helt slut efter det. Jag tappade verklighetsförankringen. Det blev så surrealistiskt att sitta med så mycket invektiv och hat i mejlen. Det var många positiva också, och man gläds åt dem. Men de känns inte lika mycket som de kritiska.

Varför är det så?
– För att det finns en idé om att den dåliga kritiken alltid är ärlig. Medan den goda kan ha ett annat syfte. Det kan ju vara en okritiskt lagd person som har skrivit den. Och är det en vän som säger något positivt så kan han eller hon ju göra det för att vara snäll. I fallet med den nya boken var de goda recensionerna helt livsviktiga för att jag skulle stå ut med de dåliga.

Vem litar du på?
– Jag har ingen sådan person. Det är väl bara förlaget då faktiskt. Jag har försökt utarbeta ett sätt att lita på mig själv. Ingen kommer ändå att vara lika intresserad av min text som jag.

Hur?
– Jag läser andras böcker noga och sakta och är uppmärksam på vad jag känner när jag läser. Vad gör texten med mig? Hur samspelar ögat och hjärnan? Vad är det som jag tycker om? Och när det är dåligt: Vad är det för meningar som gör att det stoppas upp här? Varför blir jag uttråkad just nu? Det är inte skrivandet av den egna texten som är problemet, det är att bli läsare av den. Jag försöker få bort transportsträckorna i romanerna. Det ska vara rakt, klart och rått. Det tar vissa för fyrkantighet eftersom synen på romanen är så gammal och konventionell. Jag var redaktör för en tidning som heter Tecknaren på nittiotalet. Jag gjorde intervjuer och frågade alltid om metod, eftersom jag är övertygad om att det finns släktskap mellan alla konstformer. En fråga jag ofta ställde var: Hur vet du att det är klart?

Det är en bra fråga. Jag snor den nu då.
– Tecknaren Eva Lindström sa så här: Känner jag minsta obehag så gör jag om. Sedan kan det där växla från dag till dag. Om en månad säger jag ”vafan, vad är det här?” Det ska leva som om det vore en text som jag själv inte hade skrivit! Det ska pirra lite i kroppen när jag läser. Jag tar gärna bort allt som är onödigt. Allt som är duktigt men tråkigt. Och jag tycker om tunna böcker. Edgar Allan Poe sa att man ska kunna läsa en text i en sittning. Det kan få vara två eller tre eller kanske fem. Men minnet av en bok hänger inte ihop med att den är tjock.

Stämmer det här överens med det vi pratade om förut, om din uthållighet?
– Egentligen inte, för jag blir lätt uttråkad och saknar tålamod med sånt som inte intresserar mig. Jag har inget behov av sociala fraser. Det är en enorm ansträngning för mig att prata eller skriva utan att säga något väsentligt. Jag blir utmattad av det. Jag har på något sätt jättesvårt med ord.

Jag uppfattade dig som en underdog innan jag träffade dig, som om du slogs mot någon eller som om du har något att bevisa för någon. Hade jag fel?
– Det vet jag inte. Jag uppfattar det som att jag försöker säga som det är. Och jag vill höra varför andra håller med eller inte håller med. Men det får man ju inte veta i ett kulturklimat där man byter ämne om samtalet blir brännande. Kultureliten, de intellektuella, som jag har en hög uppfattning om egentligen, blev en gradvis besvikelse för mig. Det låter lite beskäftigt tyvärr, att jag upptäckte det där med kejsarens nya kläder. Att det finns tongivande skribenter som släpper tankar innan de är färdigtänkta. Varför spelar det för vissa ingen roll hur verkligheten är beskaffad?

Det låter som om du talar om religionen igen.
– Visst. Det handlar om den före­ställningen som gärna sprids, att ateister och humanister inte har känslor, att de är fanatiker. Folk vill uppenbarligen ha nånting kvar som är lite flummigt och ogripbart. Det finns stor irritation över att man över huvud taget tar upp de här frågorna. Och det finns en längtan efter slapphet! Efter att få släppa taget och bara få vila och jollra och berömma sig med att detta är uttryck för tvivel och öppenhet och vidsyn och så.
– Det gäller multikulturalismen också. Många skyltar med sina goda ideal i stället för att se och tala utan skygglappar om de nakna problemen med värderingskrockar som faktiskt finns i hela Europas förorter. Jag tror att vi måste våga beröra att det handlar om värderingskrockar och inte bara har sociala orsaker.

Lena Andersson hade en dopsked när hon var liten. En fin liten sked med namn och dopdatum ingraverat. Hennes bror hade en likadan.

En morgon, Lena hade ännu inte fyllt tre år, upptäckte hon att skedarna hade förväxlats. Hon satt där och åt gröt med sin brorsas sked.

Hon flög genast ner från stolen och satte iväg ut ur köket för att få tag på mamma så att rätt sked kunde tas fram.
– Badrumsdörren stod öppen. Jag halkade och for rakt in i den. Det var då jag fick det här ärret på hakan. Jag fick sy.

Så var det när Lena Andersson för första gången skulle rätta till en felaktighet med sådan frenesi att hon skadade sig själv.