Den nu 50-årige poeten har med sina nio diktsamlingar vållat en hel del huvudbry i kritikerkåren och inte för inte kallats för "poeternas poet". Länge betraktades han som något av en svensk motsvarighet till John Ashbery, utan att kanske ha så mycket gemensamt med den svängigt surrealistiska amerikanen. Syntax och ordval var aldrig svåra hos Gassilewski, men till vilka händelser kunde man binda dessa slirande men ändå så precisa utsagor? Språket verkade frikopplat från jaget, från några stora, men ändå självklara berättelser som låg så retsamt oåtkomliga men ändå innehållsdigra. En speakerröst talade noggrant, informativt och intelligent - men om vad?

Kanske blev det mer produktivt att se Jörgen Gassilewskis diktsamlingar som skulpturer eller installationer, mångdimensionella, synbara ur flera perspektiv. Arbeten som skildrade ett flytande och föränderligt samhälle i otaliga skiftningar och schatteringar, minutiöst och musikaliskt.

Med den nyutkomna antologin "32/2011", den stora generalmönstringen av det senaste decenniets poesi, där så många av poeterna också är verksamma eller utbildade som konstnärer, klarnar bilden något. Jörgen Gassilewski förefaller helt enkelt vara en förelöpare till den våg av jag-decentrerad konceptpoesi vi nu ser, där poesin ofta arbetar med en utforskande crossover-metod, applicerar olika metoder eller modeller, med inspiration lika mycket från Duchamp som från Gertrude Stein och Charles Bernstein. Kontexten förändrar dikten, omgivningen och läsaren bidrar med sin spegling.

Men svårigheterna med Gassilewskis dikt ska heller inte överdrivas. Ur detta decentraliserade och strukturbyggda tal förnimmes ändå en uppfordran. Rösten ur Gassilewskis dikter talar med säkerhet, närvaro och medkänsla. Inte minst gäller detta de tre diktsamlingar som jag räknar till hans främsta: "Rekviem", "Skapelsens sedelärande samtal" och "Kärleksdikter".

I "Rekviem" står en döende kropp i centrum, i en sorgesång präglad av ansvar, ömhet och närvaro. I "Skapelsens sedelärande samtal" finns en berättelse om ett knarkarpar vid Globen, dessa de mest föraktade och bortstötta ur samhället. Att överhuvudtaget se dem är ett ställningstagande för dem som så ofta sorteras bort, osynliggörs. Att så insistera på att återvända till dem i detta polyfont tematiskt uppbyggda verk gör att mina tankar går till en annan diktare som skrivit om de mest utsatta: Birgitta Trotzig. Omtagningar och överlagringar, minutiöst utförda kan även erinra om Inger Christensens strukturella formbyggande och systemdiktande. I "Kärleksdikter" där varje dikt börjar och slutar med ett "jag älskar dig", och i sitt centrum inrymmer ett "jag hatar dig" sidoställs intimitet och aggression till ett rituellt bygge kring komplexiteten och smärtan i varje kärleksrelation.

Ändå tror jag det bästa ändå är att helt enkelt utsätta sig för dikten, låta den strömma, förnimma kraften och känsligheten, låta den verka. Jörgen Gassilewskis illgröna poesibox visar på dynamiken och spännvidden både i hans verk och i den samtida poesin, där han är en obestridlig central-gestalt.

Eva Ström
författare