Gaby Ryd, 27, har en okomplicerad relation till sina hemstäder, Lund och Malmö.
– Jag växte upp i Lund, på Linero tills jag var elva då jag och familjen
flyttade till Galjevången. Italienare brukar älska sin hemstad så enormt
mycket och alltid längta tillbaks. Lite sån är jag också. Jag längtar inte
alltid, eftersom jag ju ändå är där rätt mycket, men jag älskar verkligen
Lund. Malmö tycker jag om på ett annat sätt. Malmö passar min livsstil
bättre för tillfället.
Så säger Gaby Ryd, utan att tveka. Under den timme vi träffar henne är detta
det enda hon säger med den typen av säkerhet.
Alla andra svar letar hon efter. Tänker efter noga. Blir det rätt så här? Kan
jag säga att det eller det gäller för hela bandet, eller gäller det bara mig?
Sådana saker måste kalibreras då ett band slår igenom – och lite får man nog
säga att Gaby and the Guns faktiskt har gjort just det. Videon till
”Hemlighet” samlar visningar på Youtube i rasande fart, och den första egna
skivan hyllades i veckan som gick av Sydsvenskans Håkan Engström, med en
solid fyra i betyg.
– Jag har hört att man inte ska bry sig om vad kritiker tycker, men den
recensionen blev fantastisk för oss, lite som ett kvitto på vad vi
egentligen har haft för oss alla dessa hundratals timmar i studion. Det
kändes skönt att bli tagen på allvar. Många har säkert tyckt att det har
tagit en jävla tid. Hur länge ska de hålla på liksom?
Jo, men folk har väl en del konstiga uppfattningar om hur musik blir till?
– Folk har helt vansinniga uppfattningar om hur musik blir till! Om allting
som har med det att göra! Det finns en idé om att allt ska gå snabbt. Jag
säger att jag är musiker. Då säger någon: då är du kändis då? Folk tror att
kreativa saker ska gå så snabbt, och det kan göra mig tokig. Jag vet inte om
det är ”Idol” som har skapat det. Man ska bli stjärna. Världsstjärna helst.
Och så vet ju alla hur otroligt rik man blir, direkt när man har gjort en
skiva.
– Haha, exakt. Senast häromveckan du, på ett litet ställe i Borlänge där vi
hade spelat. En tjej som jobbade där sa ungefär: du sjunger väldigt bra, du
borde söka till ”Idol”. Det är bilden av en lyckad musiker. Det är så sjukt!
Jag har just stått där på scen, med mitt eget band och spelat mina egna
låtar, vi har just gjort en skiva – och du har ett förslag, och det
förslaget är att jag ska söka till ”Idol”? Herregud!
Att sjunga på något annat än skånska har aldrig varit ett alternativ för Gaby
Ryd.
– Nån annan dialekt fanns ju inte på kartan. Jag accepterar att jag pratar
skånska och därför bör sjunga på skånska. Jag tycker i och för sig att
skånskan är oerhört vacker. Det finns en karaktär i språket. Jag hörde nån i
Stockholm säga det, alla skåningar borde fanimej sjunga.
Gaby Ryd delar härkomst och språkval med Edith Söderström, som skivdebuterade
för fyra år sedan med en hyllad samling sånger med liknande influenser från
fransk kabaré- och chanson-tradition.
– Jag har hört talas om henne, men jag har inte lyssnat. Det borde jag kanske
göra. Men jag tror att jag är rätt fri från språkliga influenser, om man nu
kan vara det. Jag har till exempel aldrig läst särskilt mycket. Jag är för
rastlös. Det vore bra för mig kanske, det säger alla, inte minst min pappa …
Han säger att jag borde träna mer också, han är ortoped, så det är välment.
Vilka är dina föräldrar?
– Stöttande, energiska, snälla. Vi är fyra systrar i familjen, så de har helt
klart haft fullt upp.
Du verkar ha ett stort nätverk. Många i Malmö-Lund verkar känna dig.
– Det stämmer nog faktiskt. Det finns ju inte så mycket pengar i nånting av
det här som många av oss vill göra. Då får man utbyta tjänster eller vad man
nu kan kalla det. Det är lätt att träffa människor här som håller på med
kreativa och spännande saker. Man dras till varandra om man är något sånär
social.
Och det är du?
– Ja. Jag tycker om att träffa nya människor. Det ger energi. Och jag är
ganska … det är viktigt med kontrasterna. Ibland är jag utåt och social, i
andra perioder nästan spyr jag på det och behöver vara själv.
Jag har ett citat här, från en person som har samarbetat med dig: ”Hon är
skitfin att jobba med. Positiv och rättfram. Ingen surare utan mer
konfrontativ, vilket är extremt praktiskt när man behöver jobba snabbt.” Vad
säger du om det?
– Wow, fina ord! Om jag tycker något kan jag nog vara lite klumpig eller hård
när jag säger det. Lite för rakt på sak. Och vi kan bråka supermycket inom
bandet, men får vi bara diskutera hittar vi en lösning. Människor man känner
sig trygg med kan man bråka loss med ibland, fast man inte alltid vet om man
står för den idé man driver. Men man vet efteråt!
Ni är en trio, och du är sambo med en av medlemmarna, Jens Almqvist. Vad
gör det för dynamiken? Det blir ju inte som att Johannes Ekdahl Du Rietz kan
komma till Jens och gnälla på dig.
– Det får du fråga Johannes om, men jag tror inte han besväras alltför mycket
av det. Utom när jag och Jens tjabbar loss i turnébilen. Vi är väldigt
mycket band. Vi jobbar tillsammans. Det är svårt för mig att sitta här och
göra en intervju utan dem. Jag märker att det är jättesvårt att formulera
vad det är, men jag tror att vi tre är bra på helt olika saker. Vi är så
himla olika. Som en triangel, där vi tillsammans skapar något intressant.
Hade vi inte haft varandra hade jag kanske suttit där ensam med mina texter.
Jens hade haft sina tusen idéer och Johannes hade haft sin enorma
musikalitet. Det är helheten som är bandet.
Gaby and the Guns har funnits i tre år. Drömmar och mål finns, men de är lika
lågmälda som kompet i låtar som ”Knyter en knut” eller ”En på miljonen”.
– Jag hoppas att vi kan få åka runt och spela jättemycket. I framtiden är
målet att expandera bandet, absolut, men när man inte tjänar så mycket på
gigen kan man inte dra runt så mycket folk heller. Vi måste hålla nere
kostnaderna för att kunna göra vår grej.
Skriver du nya sånger just nu?
– Nej. Ingenting. Vi ska i gång med det senare i höst.
Är du rädd för att det inte ska funka?
– Ja. Det är jag nog. Jens och jag får åka ut till en stuga och komma bort
från stan. Jag älskar stan, det är inte det, men jag tror att jag måste ta
bort allt som kan distrahera.